Revolt & ramadan
Uppdaterad 2015-01-07 | Publicerad 2014-12-29
Natalia Kazmierska om Parisförorten som är ett mecka för franska muslimer
När upploppen bröt ut i Paris norra förorter hösten 2005 spreds bilder på brinnande bilvrak och polis i krigsmundering. Rubriker pepprades med metaforer från franska revolutionen.
Jag vågade bara åka till höghusområdena mitt på ljusa dagen.
Det visade sig dock att mina vedermödor varken skulle inbegripa tårgasattacker eller stenkastande kids. Den svåra pärsen var: kollektivtrafiken.
Alla som försökt ta sig till eller från olika delar av området Seine-Saint-Denis vet vilket meck det är med bussbyten och timslånga resor. Infrastrukturen är ett skämt. Hit går ingen metro, pendeltågsstationerna ligger kilometer bort.
Att Parisförorterna är som isolerade enklaver, långt från republikens bistromys och trikolorprydda maktcentrum, är också huvudtesen i franske islamologen Gilles Kepels bok Saint-Denis.
Kepel skriver egentligen inte så mycket om Parisupploppen 2005, även om de låg till grund för hans forskningsprojekt Banlieue de la République som presenterades för Sarkozy 2012 och sen mynnade ut i denna essä.
Fokus ligger snarare på Saint-Denis-distriktet som plats och nav för Frankrikes fem-sex miljoner muslimska medborgare, som ”fransk islams Mecka”.
Det är ingen slump att det är här man hittar landets första privata muslimska gymnasieskola. Eller huvudkontor för halalcertifieringen, viktiga islamiska studiecentrum, muslimska medieredaktioner och biståndsorganisationer.
Hit, till de röda proletärkvarteren kom arbetskraften för bil- och byggindustrin från Algeriet, Tunisien och Marocko redan från mitten på 1900-talet. Den koloniala blicken låg som en kvävande filt över denna första, tysta invandrargeneration.
”Farsorna” som Kepel kallar den.
Han beskriver syrligt hur företagsledningar, fackmän och femtioåriga vita vänstergubbar i decennier försökt flörta med muslimska communities – till exempel genom att inreda bönerum på fabrikerna eller anordna coolaste Iftarfesten – bara för att få behålla makten.
När unga förortskillar i hoodies kastade molotovcocktails mot ambulanser 2005, tolkades det som ett socialt och etniskt uppror mot just detta förtryckande franska majoritetssamhälle. Utom av amerikanska tokhögern, som förstås bara såg ett religionskrig, ett ”Bagdad sur Seine”.
Intressant är att Kepel också nämner islam, men ur ett helt annat perspektiv.
I Saint-Denis blir kravallerna även ungdomarnas revolt mot föräldragenerationerna. Mot farsorna, som förblev stumma, osynliga och medgörliga när de berövades på sin muslimska identitet.
Jag ska säga att jag har vissa problem med den här boken.
Inte bara på grund av den fnösktorra akademiska språket, som i en extremt tilltrasslad översättning stundtals är närapå oläsbart.
Framför allt är perspektivet knepigt. Hur Kepel i sann Grands établissement-anda nedstiger från sitt elituniversitet och andäktigt refererar till andra vita baguettebärare som Zola och Victor Hugo – men fnyser när postkoloniala feminister som Houria Bouteldja protesterar mot franska förbudet mot att bära slöja i skolan.
När Kepel rantar om hur hennes ”brokiga sjalar” framhäver hennes vackra ansiktsdrag och slugt både lockar och stöter bort honom i nåt sorts orientaliskt spel, framstår han ärligt talat bara som en klassisk fransk kåtman. Decennier av niqab-debatter har fördummats av sådana sekulära, koloniala könsnormer.
Men andra kapitel i Saint-Denis är desto bättre. Som vanligt i Frankrike finns till exempel en helt annan nyansrikedom när det gäller det allra heligaste: maten.
Historien om hur halalmarknaden vuxit fram och spelat en viktig roll för franska muslimers identitet som konsumenter, är så spännande att jag blir deprimerad av tanken på den enfaldiga svenska bilden av islam.
Halal-livsmedel är egentligen något ganska nytt även i Frankrike. Men med växande efterfrågan under 90-talet hoppade stora matbutiker och snabbmatskedjor på det lukrativa halaltåget. Det ställde nya krav på reglering och kontroll. De små köttbutikerna i Saint-Denis, ofta drivna av invandrare som blivit arbetslösa efter industriernas nedläggningar, konkurrerades ut av billiga halal-hamburgare.
Samtidigt skaffade den muslimska medelklassen, precis som Södermalmsborna, nya shoppingvanor.
Numera har hipsterhalal-butiker ploppat upp, med Koranenstämplad eko-gåslever i skyltfönstret. Medan ortodoxa salafister tvärtom pekar ut just det franska livsnjutarköket som exempel på syndigt leverne.
I denna fråga ryms alltihop: klassklyftorna, kommersen och identitetspolitiken. Konflikterna mellan slöjbärande valfrihetsliberaler, konservativa imamer och stelbenta franska socialister. Det vill säga precis all den komplexitet man önskar kunde ersätta fördomarna mot muslimer här i Sverige.
Sen ska man inte överdriva fransmännens välvilliga inställning till mångkulturella matvanor. Nyligen rapporterade muslimska mediesajter som Oumma om en borgmästare i Loiredalen som vill tvinga muslimska och judiska skolelever att äta fläsk.
Kepel tar också upp den mest ofrivilligt komiska islamofobi-aktionen som någonsin ägt rum. 2010 anordnade franska rasister manifestationen ”Jättestor aperitif med korv och vin" på sjuttionde årsdagen av de Gaulles andra världskriget-appell.
Ni hör själva.
Det finns absolut inget roligt med Marine Le Pen och Nationella frontens oroväckande framfart. Men bilden av patrioter som trycker i sig jättestora charkuterier under Triumfbågen, känns väl ungefär lika aptitlig som Björn Söders våta dröm om sillamackan.
Då sitter man hellre med vid de ramadanmiddagar som av islamiska frivilligorganisationer dukas upp för fattiga och behövande på en parkeringsplats i Saint-Denis. Där såväl romerna från tältlägren, rödnästa franska alkisar, feministiska niqababes, arabiskättade ”beurs” i luvtröjor, nordafrikanska kommunister och skäggiga cyber-muftier är välkomna.
Det är långt ifrån en härlig gemenskap. Splittringarna mellan extremreligiösa och sekulariserade muslimer har till exempel ökat.
Men det finns inget så franskt som att bråka om politik och religion vid middagsbordet.
