En plundrares försvarstal
Uppdaterad 2018-08-28 | Publicerad 2015-02-27
Martin Aagård: Browders attack mot Putin imponerar inte
Det här är spännande!
Bill Browder har skrivit en bok om sitt liv.
Bill vem?
Browder! Sonsonen till det amerikanska kommunistpartiets ordförande som startade Rysslands största investmentbank, skapade en gigantisk förmögenhet och sedan blev persona non grata efter att ha kommit på kant med Putin.
Det är en historia som tål att berättas. Och det vet Bill Browder. För det är inte första gången han drar den. Sedan 2009 har Browder turnerat runt i världen med historien om sitt liv och hur hans advokat Sergej Magnitskij dog i fängelse.
Med framgång, bör tilläggas.
I november 2012 instiftade USA de så kallade ”Magnitskij-lagarna”, som straffar namngivna ryska myndighetspersoner misstänkta för advokatens död. Ett direkt resultat av Browders lobbying.
Samma år bjöds han in av den svenska moderata tankesmedjan Frivärld, pratade i fyra timmar, och fick en ström av indignerade ledarartiklar som resultat, bland de signerade fanns Dagens nyheters chef Peter Wolodarski.
Browder har utropat sig själv till Putins främste fiende. Och många tror honom.
Vad var det då som hände där i Moskva? Browders version är i alla fall följande:
Som nyckläckt företagskonsult efter murens fall slaktar han ett bussbolag i Polen och upptäckter i förbifarten världshistoriens största rea på materiella tillgångar – privatiseringarna av östblocket.
Sagt och gjort. Han börjar investera i Ryssland tillsammans miljardären Robert Maxwell som visar sig vara en av de största brittiska ekobrottslingarna under 90-talet, något Browder säger sig inte ha en aning om.
I Murmansk inser han att hela den postsovjetiska ekonomin inklusive olja, gas rubb och stubb värderas till en sjättedel av priset för varuhuskedjan Walmart.
I Ryssland är det inte bara rea – pengar är i princip gratis.
Han börjar shoppa. Och shoppa.
Att han omedelbart anklagas för något sorts insiderbrott, stoppar honom inte. Han är först på plan under de bisarra voucherauktioner då enorma statliga egendomar slumpas bort till en bråkdel av sitt värde. Det går så bra att han säger upp sig från sin brittiska mäklarfirma och startar en egen fond, Hermitage capital, tillsammans med multimiljardären Edmond Safra. Utan att någonsin lära sig ryska och ständigt full av fördomar om ryssar blir han och hans investerare osannolikt förmögna.
Men lyckan vänder. Efter att ha blivit lurad i en affär bestämmer han sig för att åsamka oligarken Vladimir Potanin så stora ekonomiska förluster som möjligt. Han börjar bekämpa korruptionen i företagen som ingår i Hermitages portfölj för att höja värdet på sina aktier. Putin, som själv är på krigsstigen mot korruptionen, backar upp Browder till den grad att han anklagas för att vara ”Putins man”. Browder får många fiender.
Här någonstans går berättelsen in i totalt Tom Clancy-läge.
Plötsligt grips oligarken Chodorkovskij. Browder förlorar sitt visum och stämplas som en säkerhetsrisk. Polisen stormar Hermitages kontor och anklagar deras dotterbolag för skattebrott. Browder försvarar sig med att bolagen stulits av korrupta poliser för att stjäla skattepengar… eller nåt… det hela är lite oklart för läsare som inte har full koll på rysk skattelagstiftning. Med andra ord alla människor i hela världen.
Vem är efter honom? Oligarkerna? Maffian? Eller kanske Putin själv? Hjälp! Det springs i korridorer och en strid ström av personer viskar: ”de kommer att döda dig”.
Men han dör inte.
Det gör däremot advokaten Sergej Magnitskij – den ende av Browders medarbetare som i slutändan fängslas. Officiellt av en hjärtattack. Enligt Browder på grund av misshandel och utebliven vård för sin gallsten. Vad vi vet säkert är att förhållandena i ryska fängelser är avskyvärda.
2013 döms Browder och hans advokat i sin frånvaro till fängelse för skattebrott i en parodisk rättegång som gör Magnitskij till den enda människa i världshistorien som dömts posthumt.
Och, ja. Det är som sagt vansinnigt spännande.
Mest spännande är att Browder är en av de första som detaljerat berättar om hur den ryska staten och ryska företag plundrades av oligarker och utländska investerare under 90-talet.
Han har inget att dölja. Han är stolt över vad han gjort.
Men det här är såklart inte journalistik, inte ens en självbiografi, såna brukar ju alltid för trovärdighetens skull innehålla ett par bekännelser om huvudpersonens dåliga karaktär. Nej, det är en partsinlaga i ett smutsigt rättsfall. Det innebär inte att den per automatik är osann, men det gör den tyvärr meningslös. Den som bedriver den minsta form av källkritik när hen orienterar sig i omvärlden inser ju lätt att Browder inte kan vara opartisk ens om han skulle vilja.
Dessutom är vissa scener ur maktens korridorer nästan komiskt iscensatta. Stod verkligen de tre oligarkerna som skulle rädda Jeltsin från kommunisterna på rad där i Davos? Lovade Medvedev ett nytt visum? Browder minns alla telefonsamtal ordagrant, även de han själv aldrig deltagit i.
Varför ger man då ut den? Varför är det här ett material som anses vara relevant utanför Browders privata blogg?
Det säljer såklart. Intresset för Putins person är för tillfället gigantiskt. Inte minst bland liberala män i medelklassen vars intresse för lumparminnen endast överträffas av deras lust att debattera säkerhetspolitik.
Den auktoritära marknadsliberalismen kan det inte vara något fel på. Alltså måste orsaken till den gränslösa ekonomiska brottsligheten i Ryssland vara personen Putin. I den marknadsliberala tankebubblan är det omöjligt att se Putin som ett symptom, det är han som måste vara själva upphovet till den korrupta ryska demokratin. Trots att han styr sitt land som Kina, Turkiet eller någon annan av de odemokratiska oligarkstater vi av export- eller importskäl undviker att stöta oss med.
Personligen har jag lite svårt att jubla över patoset hos en demokratikämpe som under två putinska presidentperioder driver den största (alltså den allra största) investeringsfonden i Ryssland och först när han själv blivit ruinerad av den toppstyrda korruptionen ger sig ut på korståg mot den.
När ryska affärsmän myglar till sig information som gör att de kan köpa aktier för fem procent av deras verkliga värde fördömer Browder det som korrupt. När han själv gör samma sak är han stolt som Gordon Gekko och skryter om att han är världens bästa investerare.
Men min brist på applåder kanske beror något så gammaldags som moral, och det ska man väl inte fästa för stor vikt vid när vi behöver all ammunition vi kan få till vår antiryska propaganda.
