På lång stockholmstur med en lurig pappa

Jerker Virdborgs ”Cirkelns fyra hörn” är ett skakigt bygge

Amelie Björck

helskärm

Jerker Virdborg verkar ha kul på jobbet. Trots att hans skildringar ofta berättas inifrån, av ett djupt involverat berättarjag, tycker jag mig samtidigt se författaren sitta där och koncentrerat modifiera sin konstruktion. Öka värmen i ett rum eller leda sina figurer till ännu en osäker plats och valsituation. Nyfikenheten på experimentets nästa steg smittar i bästa fall av sig.

De yttre ramarna i form av lokaler, saker och teknik är ofta logiskt ordnade i hans byggen. Men människorna saknar överblick och verkligheten börjar skeva. Vem är det egentligen som bestämmer spelets regler? Vilka är de okända faktorerna? Känslan liknar absurdismens, där gränsen är hårfin mellan fniss och ångest.

Den förra romanen, Mamma i soffa, var genialiskt enkel. Hotet låg inte längre, som i Svart krabba (2002) eller Kall feber (2009), i en dov yttre dystopi utan i det obegripliga inre hos en mor. En mor som till de vuxna barnens förargelse plötsligt vägrade resa sig från soffan i en nedlagd möbelbutik.

Jag läser den nya romanen Cirkelns fyra hörn som en pendang, där det istället är en fars hittills hemliga biografi som riskerar rasera nuet för hans vuxne son. Tyvärr blir dock bygget skakigare denna gång.

Finns det en konservativ genussymbolik i att mamman i soffan bara sitter medan pappan tar med sin son på en späckad färd genom Stockholms geografi och historia? Jag vet inte. En stor dos nördig men styckevis också spännande ”stockholmiana” blir det i alla fall under den guidade tur som pappan bjuder med sin motvillige son på. Sonens distraherade intresse – han vill bara hem – är det jag gillar mest med romanen. Tillsammans ställer vi oss frågande till hela projektet; denna maskopi bjuder Virdborg alltså på.

Den lååånga turen går från Vädla gärde, via kulvertarna under de rivna Klarakvarteren till Katarina kyrka och vidare. Pappan lägger dessutom till stopp vid betydelsefulla platser ur sin egen biografi. Sonen Per visar sig ha haft en halvbror vid namn … Per. Overklighetskänslorna kommer krypande, vad mer finns dolt under ytan?

Den här romanen har uppenbart flera sammankopplade agendor. Den berättar om hur en son blir gisslan i sin fars gåtfulla livsberättelse, men den vill också visa på historieskrivningens allmänna glidningar mellan fakta, spekulation och underhållning. På stadsturens varje hållplats ger guiden Laura (eller snarare hennes digitala kopia) en faktatät presentation, men demonstrativt bemängd med motsägelser. Var von Fersen en hjälte eller en korrupt glidare? Vad är historiskt sanning? Ibland får gästerna hjälp att gräva upp ett fejkmynt eller en patron ur den ”historiska” myllan.

På idéplanet presenterar romanen en fascinerande sedimentär arkeologi, men som läsupplevelse blir det inte särskilt djupt och lödigt. Erosionen sätter in och drar oss med till en plötslig slutscen på St Görans sjukhus, där Virdborg gör sig av med sin omotiverat luriga pappafigur. Sedan får vi faktiskt åka hem.