En kapsel in i framtiden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-16
MAGNUS WILLIAM-OLSSON läser en stark debut
Viktor Johanssons debutdiktsamling Kapslar för direkt tankarna till Erik Lindegrens Mannen utan väg. I noggrant ordnad form reflekterar Johanssons dikter samtiden genom en närmast ohanterlig kaskad av blixtrande bilder. Att läsa boken är som att panna mot panna stirra in i en sovandes öppna ögon och se alla de kaotiska drömmarna där inne. Rummet är vitt och plastiskt. I en enda mening kan läsaren kastas från bibliofilens närsynta perspektiv till astronomens och åter in i ett närvarande subjekts reflektion och minne: ”Det dammar om kartböckerna, solsystemen, / jordgloben tänds inifrån till en stjärna / som blinkar till och kollapsar, mörkret når mig ljusår senare, om depressionen är ett släktdrag har det strukits över med vitt, / puder som yr och täcker hålen i mitt ansikte.”
Sådana meningar är i sig ett slags kapslar. Men pluralformen i bokens titel syftar, tror jag, på dess nio avdelningar som alla inleds med en fyrarading, vars första linje formulerar en poetisk uppgift. I tur och ordning lyder de:
”Säg något om törsten som inte är vatten.”
”Säg något om jorden som inte är en rening.”
”Säg något om förlåtelsen som inte är en hand.”
”Säg något om kartan som inte är ett gränssnitt.”
”Säg något om tystnaden som inte är ett knyst.”
”Säg något om hoppet som inte är en lampa.”
”Säg något om sömnen som inte är en dröm.”
”Säg något om kärleken som inte är en dikt.”
”Säg något om tiden som inte är en karantän.”
Ställda för sig vittnar raderna såväl om styrkan i som om problemet med Viktor Johansson bok. Några av dem tycks mig uppfordrande. De tredje och sjätte raderna blottar till exempel poesi- och idéhistoriskt belastade motivkomplex: förlåtelsens hand, hoppets lampa. Och den fjärde ringar avgjort in en schablon i samtiden. Men ingen av uppgifterna ter sig överdrivet krävande. Kapslar med så obestämt innehåll kommer inte, sända in i framtiden eller ut i rymden, att berätta någonting särskilt om orten varifrån de sändes. Och stoppade i munnen är det osäkert vad de skulle kunna bota eller vilka kickar de eventuellt kunde ge.
En så ovanlig poetisk begåvning skulle vinna på att ställa sig mer precisa och kanske större uppgifter. Men att bildskapandet i Kapslar ibland självförälskat går på tomgång ska inte skymma det faktum att det är en mycket stark debut. Tjugofyra år gammal sällar sig Viktor Johansson oförskräckt till den svenska bildberusningens stora tidskritiska tradition, det postsurrealistiska följet i svensk poesi där män som Erik Lindegren, Lars Norén och Bruno K Öijer, men också Tomas Tranströmer och Gunnar Harding paraderar. Under ganska lång tid har ikonoklastiska strömningar i den samtida poetiken satt denna tradition på undantag. Om Viktor Johanssons debut markerar en ny ordning i den unga svenska poesin återstår väl att se. Men i dess ljus ser åtminstone poesins framtid lite mindre ut som framtiden gjorde nyss:
”Om eftervärlden ska vara ett barn av vår tid / måste vi äta efterbörden, göra helt rent efter oss. /Om kroppen är bördig och söker sitt regn. / Efter att jag gråtit lapar du längtan som längtan. / Ett snitt skall läggas rent i jorden, / kackerlackorna komma som skinande flyglar, / bära sina skelett vackra utanpå. / Vi ska jordsätta en nedbrytbar tids-kapsel, / inte odla någon framtid som liknar framtiden.”
Lyrik
Magnus William-Olsson (kultur@aftonbladet.se)
