Det susar i vokalen

helskärm

”Hur stort ljuset är undgick mig, / hur många blad och veck det hade. / Ifall man kunde ta tillvara, vika samman / stund efter annan / till ett arkiv av torkad, bildlös tid. / Det skulle prassla svagt som / löven gör i minnet när man vill somna / efter den där dagen som innehöll allt / men inte heller gick att hålla kvar / i sinnet.”

Detta är ett stycke typisk poesi av Ulf Eriksson, vackert och stillsamt. Det susar av vokaler och konsonanter, ett diskret rim smyger sig på. Han tilldelar ofta begreppen överraskande egenskaper. Ljuset kan vara ”stort”. Tiden kan vikas samman och läggas i ett arkiv – ett pappersark eller ett lakan – man kan torka den, som pressade växter ungefär. Tiden kan ”prassla”. Försiktigt och med ett nästan omärkligt leende försinnligar han abstraktionerna. Och omvänt: de konkreta sinnesintrycken betraktas noga och visar sig bära på en inre filosofisk stadga som får dem att stå kvar när tiden obönhörligen rusar vidare. Poesin är det där arkivet med torkad hopvikt tid.

Mitt exempel är hämtat ur den nya boken Om dagars genomskinlighet. Precis som förr är de enskilda dikterna ett slags miniatyressäer om vardagliga eller triviala händelser – eller inga händelser alls – som närmare besedda visar sig vara små mångdimensionella modeller av världen. Denna poetiska värld är omedelbart igenkännlig, och man kan lätt göra sig hemmastadd i den. Men den kan också bli aningens enahanda, essäerna i fickformat kan bli lite för många. Poesin är ett nio-till-fem-arbete, överraskningarna är få.

Tråkigt? Nej, det är inte det jag menar. Man är ju som hemma. Men det gör också att man blir hemmablind, inte alltid ser subtiliteterna som ständigt finns där. Den poetiska intelligensen blir en vana. Man ser kanske inte alltid att ”Någonting i varje tanke / är större / än varje tanke”.

Det jag har haft störst utbyte av i den nya boken är slutstycket, en lång dikt eller en lång kedja aforismer som heter Natten är dagens form. Texten är friare här, tanken och iakttagelsen får växa utan sin vanliga episodiska inramning. Jag tror att det handlar om att försonas med minnena och döden, att finna en levbar jämvikt mellan dem. ”Den som inte kunde gråta fick betala dubbelt, den som grät till övermått likaså.” Här finns ett förslag till en poetik: ”Det finns ingen verklighet och ingen fantasi, bara ett kontinuum av latenta emfaser, i dans, promenad och sorgetåg.” Och en etik: ”Det finns inget ont, bara saker inom och utom som brister, plötsligt och utan bot eller lite i taget och utan slut.”

Sådana små gnistor gör att jag blir kvar mycket länge inne i den här boken.

Lyrik

Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)