Att döda ett barn?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-04
ÅSA LINDERBORG läser en roman om abort
Isobel Hadley-Kamptz har dödat sitt barn, Stella. Det är i alla fall det hon känner när hon aborterar i tjugonde veckan, ett foster med cystiska lungor som inte skulle ha överlevt. Smärtan, ångesten och längtan efter dottern och att åter bli gravid beskriver hon i romanen Jag går bara ut en stund.
Barnlöshet är ett växande problem och det är nog många som kan känna igen sig i oviljan att träffa kompisar som har barn, missunnsamheten mot dem vars magar växer obekymrat och prestationsångesten mellan lakanen när man så gärna vill göra ett barn.
Hadley-Kamptz ber läsaren om ursäkt för att hon ”smetar ut sig själv över sidorna” men hävdar också rätten till sina känslor. Det är både bokens styrka och svaghet. Här finns inga förskönande retuscheringar, av sorgen är hon modig nog att tälja ett egoistiskt berättarjag som inte kan räkna med läsarens sympati.
Självupptagenheten är dock så grandios att inget annat och ingen annan finns. Mannen som hon bedrar för att hantera sorgen – här övergår det självupplevda till roman – är en skugga, liksom alla andra i berättelsen. Personerna reduceras till sitt utseende; kvinnorna i vården har acne och ”myskläder” – de är avskyvärda. Den manliga läkaren som visar empati är däremot vacker och belevad. Att författaren är en engagerad samhällsdebattör på Expressen märks inte, historien hade kunnat utspela sig när och var som helst. Så frilagd i tid och rum kan den ofrivilliga barnlösheten vara.
Ändå är detta en roman som kan komma att spela en central roll i abortdebatten. Isobel Hadley-Kamptz säger i boken att hon alltid kommer att försvara aborträtten, och att ingen som varit med om det hon tvingats till kan påstå att beslutet om sen abort är ogenomtänkt. Samtidigt är romanen en skänk från ovan för den som vill sänka abortgränsen. Isobel har inte avbrutit en graviditet, hon har ”dödat ett barn” på 250 gram, med smaklökar och anlag för mjölktänder. Och hon kan aldrig mer tänka sig att göra abort.
Abortförsvararna behöver både den rationella medicinska expertisen och filosoferna som diskuterar huruvida allt levande verkligen är mänskligt. Tyvärr behövs också den smärtsamma personliga erfarenheten, vittnesbördet om att beslutet var svårt. Fortfarande saknas den kvinna – och man – som vågar beskriva aborten som en befrielse, utan ånger och försvarstal om att man egentligen älskar barn och skulle ha blivit en bra förälder.
Jag hoppas att Isobel Hadley-Kamptz återkommer i frågan som den reflekterande samhällsdebattör hon är.
Roman
Åsa Linderborg
