Skulle han ha klarat sig mot dagens idioti?

Ann Charlott Altstadt läser om en humorist som försökte förändra Sverige

Skribenten Klas Gustafson, tidigare biograf åt både Beppe Wolgers och Cornelis Vreeswijk, har tagit sig an ännu en ikon i det missbrukade ordets verkliga bemärkelse – Tage Danielsson. De tre har lyskraft nog att personifiera sin epok och de representerar också något förgånget, men inte i betydelsen omodern utan i meningen förlust.

Tage Danielssons tid är dock en missvisande titel. Gustafsons biografi verkar bara vara ytterligare en barndomsidolsavbetning för han saknar inte bara ambitionen att ge oss ett djuplodande psykologiskt porträtt av den genialiske rödhårige östgöten med den fåraktiga uppsynen. Han reflekterar inte heller över vad hans tid egentligen innebär och vad den har med oss att göra. Om Tage Danielsson får vi inte veta så mycket utöver det som redan är känt – arbetarbakgrunden, 40-talets folkpark, klassens ljus, studentspexens Uppsala, jobb på radion och succésamarbetet med Hasse Alfredson. Det som resulterade i Svenska Ords produktion av revyer och filmer som i sann bemärkelse gjorde tidsanda för alla oss som kommer ihåg 70-talet.

Förvisso är det välkommet att få minnas Danielsson och hans häpnadsväckande formuleringskonst, förnuftiga samhällskritik och den breda underhållningsambitionen, fast med mening och innehåll. Hans verser i exempelvis Samlade tankar från roten är inte bara geniala i sin språkliga och tankemässiga vighet utan också oroande i sin politiska aktualitet. Men det förtjänar en mycket djupare analys eftersom Danielsson så tydligt åskådliggör den djupa kontrasten mellan då och nu. Hans tid var då vi tog för givet att en kändis kunde vara rolig, intellektuell, bildad, smart, välformulerad, och dessutom engagerad och samhällskritisk.


Enligt samstämmiga källor verkar Tage Danielsson ha varit något så sällsynt som en snäll människa. Vår kultur definierar godhet som en tämligen ointressant egenskap på grund av dess förmodade brist på komplexitet, vilket också smittar av sig på tolkningen av Danielssons verk. Varken bestsellerförfattandet eller regisserandet har enligt Gustafson väckt något större akademiskt intresse. Men egenskapen att vara allas kurator, men aldrig bikta sig själv, ständigt ge utan att ta, tyder på en personlighet fångad i en enorm osäkerhet. En oförmåga att spränga sig ur sitt eget fängelse i rädsla för att inte bli älskad av alla. Gustafson borde försökt spräcka den endimensionella snälla Tagebilden och gjort den fylligare och därmed intressantare. Hur kan exempelvis en sådan omvittnad brist på narcissism kombineras med driften att stå på scenen?

Jag tror att julaftonstraditionen Karl Bertil Jonsson, kongenialt tecknad av Per Åhlin är en nyckelberättelse. Tage/Karl Bertil utför, enligt sin far, en kommunistisk handling. Men han gör inte bara gott i samhällets bottenskikt, hur missriktat tafatt välviljan än är. Han hyllas dessutom som en hjälte av den överklass han bestulit och får på grund av detta även sin ilskne faders fullständiga bekräftelse. Själv unnade sig Danielsson livets goda, men blev mer vänster ju större årsinkomsten i taxeringskalendern blev. Det socialdemokratiska partiets vägval desillusionerade honom dock från beteckningen socialist och i rent självförsvar slutade han i stället sina dagar som humanist och cyklist.


Sedan Tage Danielssons död 1985 har marknadens värdenihilism byggt om vårt samhälle. I tv-programmet Hundra Höjdare valde de hyllade komikergrabbarna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson vår tids festligaste ögonblick. De visade oss bland annat ett filmklipp där en rysk gruvarbetare stupfull raglade omkring ackompanjerad av deras kommentarer och skratt. För oss med Danielssons referensramar kvar i hjärnbarken är det sjukt äckligt när det offentliga rågarvet riktas nedåt för att exploatera utsatta människor som komiska objekt utan värme eller engagemang. Mobbningen av de misslyckade, felklädda, fula, fattiga och konstiga och det åtföljande cyniska amoraliska gnäggandet, har alltid hörts i det privata umgänget. I dag har det släppts ut i offentligheten som legitim underhållning i kampen om tittar- och läsarsiffror. Att de sköna grabbarna också ville att vi skulle garva åt att Göran Persson på ett lumparfoto var så ful, kan jämföras med Danielssons vilja till verklig kommunikation med makten.

Tage Danielsson stod i revyer och dagsverser i ständig dialog med Olof Palme och de dog i en brytningstid med bara några månaders mellanrum. För Danielsson trodde faktiskt att han kunde påverka och förändra den politiska verkligheten, att förnuftiga argument hade kapacitet att bita. När Ingvar Carlsson, via en bisats i ett krispaket, i realiteten, anslöt oss till EU upphävdes dock kontraktet mellan oss och eliten. Begreppet gräsrot, så betydelsefullt i Tage Danielssons tankevärld, utplånades ur det politiska språkbruket. I stället har vi fått ordet ledare, som synonym för det som då hette folkvald.

Den politiska vindkantringen innebär också att det förbund som Hasseåtage upprättade med publiken är brutet. Vi var på samma icke-exkluderande nivå i förtroende. Men ju högre bort makten singlar iväg desto mer undandrar den sig häcklande och den gemensamma plattformen för publik och underhållare vittrar sönder. Kvar finns mest lyteskomik av redan överenskomna kulturella klichéer.

För några år sedan slutade jag att undra vad Tage Danielsson skulle ha diktat om marknadens hegemoni, valfrihetens konformitet, segregeringen, klassklyftorna och kändishysterin. Jag frågar mig i stället vilka forum och vilken publik det skulle finnas för hans förnuftiga smarta tilltal? Skulle han ha blivit marginaliserad av den kacklande idiotin, utdömd av borgerliga ledarsidor och fastän reformist bespottad som apart vänsterextremist?

Men det är också så lätt att skylla på tidsandan. Vänstervågen bar förvisso Tage Danielsson men han skapade den också. I denna bistra tid får vi inte förbittras utan också komma ihåg att tiden är något vi skapar tillsammans. Det måste vara Tage Danielssons budskap till oss i dag.

Ann Charlott Altstadt