Ett starkt nu

MAGNUS WILLIAM-OLSSON ser en virtuos experimentera

Genom sina dubbla hemvist i bildens och textens uttryck är bilderboken överlägsen alla andra litterära genrer när det gäller att gestalta tid. Troligen är det därför nästan alla betydande bilderboksskapare tycks upptagna av tiden som tema, motiv och filosofiskt problem. Anna Bengtsson är det avgjort. I ett par av sina senaste böcker, Åskan kommer (2004) och När löven kommer (2006) tar hon sig an de två tidskategorier som antikens greker kallar kairos, den ögonblickliga, och kronos, den pågående tiden.

I sin nya bok prövar Anna Bengtsson i stället ”samtidigheten”. Motivet i hennes undersökning är ofta använt i teater, tv och film, nämligen hyreshuset. I de olika lägenheterna pågår ju parallella livsberättelser just ”samtidigt”. Vem har inte stått på en balkong eller höjd någon kväll och fascinerats av hur olika liv samtidigt och oberoende av varandra utspelar sig i de upplysta husen mittemot. Texten i Bengtssons bok är omständlig. I huset byter man rör och målar fönster. Det som ska göras beskrivs utförligt: ”Sigge sågar av rören på flera ställen, tigersågen morrar och biter.” En andra, väsentligen ljudhärmande text, versalt skriven för hand som en del av bilderna låter ”BOM BOM”, ”HALLÅ”, ”OJOJOJ”. Personnamn och gestalter dyker upp, men etableras aldrig i läsarens medvetande. Bilderna är skissartade och hastiga. Det hela ger ett virrigt och tillfälligt intryck, som ville Bengtsson säga att dessa ständigt pågående skeenden inte är viktigare än några andra av alla de berättelser vi ständigt omges av i vardagen.

Det faktum att bokens näst sista bild lekfullt refererar till Gunna Grähs nya ”Hej hej-serie” antyder att Bengtsson också är ute efter att bredda den skildrade ”verkligheten” i dagens barnböcker. Hela huset skulle kunna kallas ”socialrealism” men i så fall snarare i Peter Weiss tradition än i Maria Gripes. Boken ger inte läsaren någon gestalt att identifiera sig med, ingen röd tråd, ingen story. Den ger ett utsnitt bara, av det som är för stort för varje berättelse, den verklighet som flimrar förbi och försvinner, utan uppehåll.

I så måtto sluter sig Hela huset till en av de stora trenderna i dagens litteratur. Den som hyllar det reella framför det fiktiva. Personligen förhåller jag mig skeptiskt till den. Men den mimetiska ”skala 1:1”-estetikens många apologeter har all anledning att läsa Anna Bengtssons nya bok. Tiden är ju varje realisms akilleshäl. Rummet kan man nog avbilda rätt troget. Men tiden tenderar att rinna ur alla skildringarna av den. Här har Anna Bengtssons nya bok sin styrka. Det presens hennes skildring upprättar är tätare och mer komplext än det som besjälar alla verklighetsfetischistiska dagboks- och dokuskildringar, bloggar och samplingsdikter jag har tagit del av. Från Martina Lowden och Alexander Ahndoril till Johan Jönsson och Göran Sonnevi.

Kanske är det inte Anna Bengtssons mest lättillgängliga bilderbok. Därtill är den alltför mycket experiment. Men de som vet att njuta virtuosers övningar bör definitivt läsa Hela huset.

Bilderbok

Magnus William-Olsson (kultur@aftonbladet.se)