Johnsson visar vägen
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-16
Arne Johnssons nya diktsamling Bäras utan namn till natt till morgon, skulle inte ha kunnat komma lägligare. Den riktiga hösten – kall, blåsig, regnig – har precis börjat. Bokmässoinfernot är över. Nobelhysterin också. Alla jag känner är förkylda.
Äntligen börjar den egentliga bokhösten, den period då det finns tid att läsa. Att släppa. Och slippa. För alla som längtar efter just detta: att lämna det mediekåta stresspartyt i samtiden, är Arne Johnsson en utmärkt vägvisare. Hans språk flyter så lugnt. Bilderna länkas mjukt i varandra. Pulsen sjunker. Uppmärksamheten skärps. I Johnssons poesi har också de lätta löven en tyngd, och verkligheten är drömsk som en morgondimma över vattnet:
”drömmar fortsätter långt in på morgonen: sjöar förbundna med / varandra, längs stränderna ekor väntande i gräs: vintern sluter / träd, löv tyngs mot marken. Vi har namn för alla platser, för / livets, dödens; in i namnet sjunker; ja överlämnas vi, bärare av / drömmar som länkade samman med det rinnande, flytande”.
Dikterna i Bäras utan namn till natt till morgon är ännu ett steg i Johnssons riktning mot prosan. Han skriver i långa sviter som liksom rinner över i varandra. Framåtrörelsen förstärks av det minimala användandet av punkt och stor bokstav, till förmån för genomsläppligare skiljetecken som kolon, semikolon och kommatecken. Genomgående metafor, som också poängteras i bokens titel, är verbet ”bära”. Något eller någon //bär// människorna genom livet ( ”våra liv har burits på vägar då vi inte kunde se”, skriver Johnsson i en dikt). Han skriver om ”vattnet klockorna rösterna; börda åt den som bär, var och en”.
Att vara //den som bär// är den vuxnes förpliktelse. Tungt, som när Johnsson porträtterar en kvinna i en dikt: ”om jag själv bar mörker så”. Men också identitetsskapande: ”Jag står i arbete, lyfter, bär, lägger ned.” Att //bli buren// är å andra sidan det lilla barnets privilegium. Lättnaden i att få överlämna sig och åtnjuta någon annans krafter. Men också med underläget och ofriheten som naturliga konsekvenser.
På det här viset turnerar Johnsson en psykologisk symbolvärld, stundtals arketypisk, stundtals mer förankrad i ett konkret här och nu. Effekten blir en utvidgad poesi med drag av mysticism och en allmänt hållen andlighet. Till priset, bör man kanske påpeka, av en viss vaghet och konturer som kan förefalla suddiga.
Bäras utan namn till natt till morgon ingår i ”en löst sammanhållen svit”, som författaren skriver i en avslutande not, där Johnssons tre tidigare diktsamlingar tillsammans med denna bildar ett slags kvartett. Och liksom den här boken löper som ett vattendelta över sidorna, flyter bilder och fraser ur de fyra böckerna samman till en större helhet.
Jag tänker på det typsnitt som Arne Johnsson själv har skapat, som gör att man redan på omslaget kan känna igen hans diktsamlingar och särskilja dem från andra. Tunna, handritade bokstäver med öppna R och nästan vertikala S. Med dessa taktila tecken har han märkt ut en egen textvärld, ett nästan osynligt territorium som det är lätt att braka igenom och rusa förbi. Blir man däremot uppmärksam på att området finns där, ska man hitta ett eget mikrokosmos där allting är i rörelse och ändå förbundet med vartannat.
Anna Hallberg
