Fria av egen kraft

PETTER LARSSON läser om människorna som knäckte slavindustrin

I det sena 1700-talet var slaveriet en institution lika självklar som våra dagars lönearbete. Europas kolonialmakter skeppade varje år tiotusentals afrikaner till döden på plantagerna i Västindien och Amerika. Storbritannien var tidens supermakt och flottan garanterade den blomstrande slavhandeln.

Ordningen utmanades från två håll.

I imperiets hjärta växte det fram en rörelse av slavmotståndare, människor – från början mest kväkare – som oegennyttigt valde solidariteten. Den första abolitionistkommittén bildades 1787. Tre år senare gjorde slavarna på Haiti uppror och slog till sig frihet. Tillsammans knäcker de sin tids mest monstruösa brottssyndikat – slavindustrin.

Den amerikanske journalisten Adam Hochschilds Spräng bojorna är en historia om denna kamp, om hur människor i gemensam handling spräcker det givna samhällets gränser. Det är lysande historieskrivning, men också en uppfordrande politisk pamflett som pekar rakt in i vår samtid. Om de kunde, varför kan då inte vi?

Hochschild bygger upp sin berättelse kring en handfull personer, vars livs­öden han flätar ihop i en detaljrik mosaik av ett Storbritannien som sjuder av förändring. Välgörenhetsorganisationer möter radikala demokrater, slaverimotståndare möter rösträttsreformatorer, fackföreningsmän och tidiga feminister. Kamperna korsar varandra, vävs samman, fortplantar sig genom generationerna.

Här finns den före detta slaven Olaudah Equiano – med slavnamnet Gustavus Vassa – vars dramatiska självbiografi spreds i massupplagor. Här finns advokaten Granville Sharp och den senkommet ångerfulle slavskepparen John Newton. Den uppburne William Wilberforce blev den parlamentariska spjutspets som i efterhand fått mycket av äran, men i centrum står agitatorn Thomas Clarkson, som reser land och rike runt. Slitningarna är många, men på bara ett par år byggs ett massivt folkligt motstånd upp. Rörelsen uppfinner eller utvecklar många moderna kampmetoder: föredragsturnéer, flygblad, affischer och en sockerbojkott som samlade uppemot en halv miljon deltagare.

Att motståndet började i Storbritannien berodde bland annat på kommunikationerna. Ett modernt postverk, en relativt fri press och korta avstånd gjorde massmobilisering möjlig. Men Hochschild pekar också på de slavliknande förhållandena i den tidiga brittiska industrin – det var ingen slump att stödet i städer som Manchester och Birmingham var kompakt. Till det ska läggas tvångsrekryteringen till flottan. De fattiga kunde därför, menar han, lätt identifiera sig med slavarna.

Motståndet kommer främst från sockerindustrin. Det är slående hur dess representanter använder samma argument som dagens näringslivsfolk när de ställs inför rimliga krav på rättvisa och mänskliga hänsyn: De hotar att flytta sitt kapital utomlands. De erbjuder självreglering och uppförandekoder. Och de hävdar att om inte Storbritannien handlar med slavar, så ger man bara bort marknaden till fransmännen. Eftersom endast de fem procent rikaste männen har rösträtt, är systemet helt riggat till deras fördel.

Och så slår kriget till. Bastiljen stormas och det revolutionära Frankrike hamnar i strid med den gamla ordningens väktare. Det blir, som alltid i krigstid, farligt att vara radikal. Polisinfiltration, bokbål, stängda debattklubbar och patriotiska mobbar tvingar abolitionisterna till reträtt i Storbritannien. Men spelbrädet ändras snabbt åter.

Hochschild bryter med den etablerade bilden att slavarna själva var passiva. Han berättar om slavar som tar över ett skepp och vänder tillbaka till Afrika och om de kanske 300 afrikaner som via Kanada faktiskt återvänder till Sierra Leone. En man, Frank Peters, återser rent av sin gamla hemby. En kvinna, Martha Webb, ser sin mor i en ny slavkonvoj och köper henne fri.

Men viktigast var upproren. Till den franska revolutionens löfte reste sig Haitis slavar den 22 augusti 1791 och inledde ett flera år långt – rörigt och blodigt – befrielsekrig. Sällan har västvärldens dubbelmoral varit tydligare. När en bataljon franska soldater ska skeppas i väg för att krossa upproret får en general syn på deras flagga. Där står ”Lev fri eller dö”. Han beordrar att byte: ”Nationen, lagen, kungen”. Två år senare har kungen giljotinerats och franska armén i praktiken förlorat mot rebellerna.

Under hotet att förlora den lukrativa kolonin frigav Frankrike alla sina slavar.

Den brittiska slavindustrin darrade: Var kommer nästa stora uppror? Grenada? Barbados? Jamaica? Britterna invaderade Haiti för att stämma i bäcken. Men de besegrades och förstod att slaveriet i fortsättningen skulle bli för dyrt, i liv och pengar, att upprätthålla. När en modest rösträttsreform sedan infördes i Storbritannien och den andra generationens slaverimotståndare på nytt väckte rörelsen till liv, var det bara en tidsfråga innan förbudet 1838 var ett faktum.

Ytterst var det dock den väpnade kampen som avgjorde. Befrielsen var – till stora delar – de förslavades eget verk.

Historia

Petter Larsson