Sagans makt

PIA BERGSTRÖM halkar in i ett kaos

En dag får författaren

nya grannar. ”En råttblond kvinna och ett mörkhyat litet barn” som talar med varann på ett okänt tungomål. Snart nog sitter författaren framför dem med ett anteckningsblock. Dottern tolkar.

Intervjupassen verkar ganska vardagliga och skildras i en text som löper på den nedre delen av romanens sidor. Här finns också flickans förnumstiga och ängsliga inpass med, och författarens egna tankeflykter och samtal med sin fru Kristina om denna Liesl som säger sig vara avhoppad CIA-agent. En yrkesmördare, som undrar om de vill komma på middag. Agentens hårdkokta och i jämförelse blankt opersonliga berättelse löper på sidornas övre halva.

Det är skickligt gjort

, omedelbart fängslande, berörande, och på ett mysko sätt provocerande. Historierna som man tvingas läsa parallellt, vilket är svårt i sig, verkar komma från helt olika världar. Jag tror ändå att det är den ”dokumentära” jagberättelsen stofferad med Sonnevidiktsnuttar, journalistiska fakta om Irakkriget, och med ”författarens” egna känsloladdade åsikter om skillnaden mellan medlidande och skuld (han var för invasionen och har svårt för de svenska krigsmotståndarnas retorik) som gör att man också sväljer Liesls öde, åtminstone tills hon ”görs ofarlig”, i öknen utanför den amerikanska basen i Babylon. På en plats som kallas förbistringen.

Man läser

ju fiktion för att bli lurad, men inte bortkollrad. Jag vet inte riktigt vad som händer här, Babels förbistring tycks drabba också mig, som en slags oförmåga att sortera informationen, begripa vitsen. Här finns så många hala, obesvärade suggestioner: initierade förkortningar som likaväl kan vara nonsens, namn på existerande personer i helt andra roller, motbjudande CIA-jargong som verkar ”normal” för att jag sett för många agentfilmer, stenänglar fjättrade under sanden vibrerande av en okänd energiform, vittnesmål av unga soldater som förvandlar massakrer på civila till mänskligt ”begripliga” misstag. Vad är vad, vad är manipulation och språkligt försåt, vad är lek, inlevelse, politisk kommentar, variation av en myt? Som det brukar vara i Lars Jakobsons berättelser, är allt osäkert.

”Som skärmsläckarloop har jag den ökända amatörfilmen där bin Ladins stympade lik hänger fastnaglad över grillen på FDNY stegbil 37, på rutinmässig utryckning”, skriver författaren, ”kameran glider handskakigt närgånget över detaljarbetet: mängden av ståltråd som håller det stinkande kadavret på plats.” En övermodig gest som i sig gestaltar romanens huvudspår: den enda makt författaren har över detta vidriga krig, som också de amerikanska ockupanterna verkar ha förlorat kontrollen över, är sagoberättarens.

Pia Bergström