Sorokin – skrämmer ryssar med kineser
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-25
Moskva, år 2027. Ivan den förskräckliges hela följe är tillbaka i framtiden. Avhuggna hundhuvuden pryder säkerhetstjänstens röda mercor och upproriska adelsmän pryglas på Röda torget.
Vladimir Sorokins I det heliga Rysslands tjänst är författarens tredje roman på svenska. De två tidigare verken, Blått fett och Is, möttes med entusiasm av både kritiker och läsare. Många ryska författare förlorar på att översättas – det gör inte Sorokin. Han skriver på ett sätt som den västerländske läsaren känner sig trygg med: fräckt, karnevaliskt, tydligt. I Ryssland väcker Sorokin mer blandade känslor och Blått fett spolades bokstavligen ner i toaletten av medlemmarna i ungdomsorganisationen ”Vi som går tillsammans”, den så kallade Putin-Jugend.
Dystopin som Sorokin skriver fram i I det heliga Rysslands tjänst är dock typisk rysk. Landets förflutna hotar ständigt med att återvända. Fortfarande kan man i Ryssland säga: ”Stalin skulle göra processen kort med er” om man vill uttrycka sitt ogillande med något. Andra världskriget lägger ännu beslag på ett stort område av det kollektiva undermedvetna. Inte ens mongolernas ockupation av landet under 1200-talet är helt och hållet bearbetad. I detta mentala klimat ter sig återkomsten av Ivan den förskräckliges styrelseskick som ett fullt rimligt alternativ.
Vad som gör Sorokins bok subversiv på riktigt är det jag skulle vilja kalla ”det kinesiska spåret”. Ryssland har i romanen isolerat sig från väst med en mur och i stället lierat sig med Kina. Kinesiskan har blivit en lingua franca och den kinesiska kulturen dominerar på samma sätt som den amerikanska gör i verkligheten i dag.
I verkligheten i dag ökar antalet kinesiska gästarbetare och affärsmän i södra Sibirien i en sådan takt att nationalistiskt sinnade ryssar varnar för att stora områden av landet håller på att bli kinesiska enklaver.
Sorokin vrider upp den rädslan i fiktion på ett mycket effektivt sätt och konfronterar den ryska rasismen med dess otäckaste spöke. Romanen blir därför mer än bara berättigad kritik av korruptionen och förtrycket i den mäktige Putins tjänst.
Ben Hellmans tolkning är klockren – dikterna är så bra att jag önskar de vore översatta till ryska.
Inga-Lina Lindqvist
