Kanske förlitar han sig på Gud

JOHAN HAKELIUS läser en bok av problemet Dag Sandahl

helskärm

Problemet Dag Sandahl har skrivit en ny bok. Vad ska man göra med den?

Vi har sedan ärkebiskopen meddelade sin avgång fått höra, om och om igen, hur enastående öppen och prövande den Svenska Kyrkan blivit. Hur toleransen och lyssnandet blivit dess livsluft, ifrågasättandet dess credo och mångfalden dess självklara verklighet.

Och här är nu en bok. Den är självkritisk och ifrågasättande. Den vänder och vrider på kyrkan, på samhället, på församlingen. Den försöker lära av historien och ger konkreta - mycket konkreta - förslag för att möta framtiden. Den predikar tolerans och samlevnad framför majoritetsdiktatur, rak öppenhet framför skrämd tystnad och fegt medlöperi. Den resonerar, snarare än dikterar, och efter varje kapitel släpper författaren fram en opponent.

I ärkestiftet borde de göra vågen. Att strö palmblad framför Dag Sandahls fötter vore måhända både hädiskt och i strid med gällande arbetsmiljölagstiftning. Men en liten erkännande nick kunde kanske kyrkans främsta kosta på sig.

Men någon sådan kommer det inte att bli. För Dag Sandahl gör i denna bok det han alltid har gjort: tänker, resonerar, ifrågasätter. Och det är just det som gjort honom till problemet Dag Sandahl, snarare än personen Dag Sandahl. För talet om den öppna, toleranta Svenska kyrkan är skitsnack. Det ideologiska ämbetsverk som Svenska kyrkan förvandlats till lägger ner mer tid på att försöka hitta skäl till att sparka Dag Sandahl än att lyssna på hans resonemang.

Egentligen handlar Den stora berättelsen om två saker. Dels om avfolkningen av kyrkan. Dels om kyrkans lära, eller brist på lära. Dessa två teman hänger delvis ihop, men knappast på något enkelt eller entydigt sätt. Skulle kyrkobesökarna vara fler om kyrkans interna självbild inte hade blivit så förvillande lik Försäkringskassans eller Socialstyrelsens? Om präster inte i första hand betraktades, och i många fall betraktade sig själva, som lönearbetare och tjänstemän?

Kanske, kanske inte. Sverige är inte det enda västlandet med avfolkad kyrka. Kyrkan rår möjligen över sig själv, men inte över samtiden.

Men just därför blir den kyrka som inte förmår lyfta sig över samtiden kraftlös och maktlös. Märk väl: inte ställa sig vid sidan av samtiden, utan lyfta sig över den. Dag Sandahl föreslår mängder av konkreta, vardagsnära aktiviteter en församling kan ägna sig åt. Men han påpekar också att "tron har ett innehåll som i varje tid och mot samtidens opinioner måste bevaras". Han refererar en religionssociolog som tolkar "Svenska kyrkans strategi som ett försök att behålla så många medlemmar som möjligt genom anpassning till de medlemmar som inte delar svenska kyrkans tro".

Och här kommer det obegripliga. För det frustar av gott humör och entusiasm i Den stora berättelsen. Varför? Detta är en person som systematiskt fått på tafsen av sitt eget trossamfund. En person som svartmålats och baktalats. En person som makthavare både inom och utom kyrkan försökt få tyst på Den stora berättelsen innehåller ett kapitel som kastades ut ur en skrift av Smålands författarförbund av det enda skälet att förre talmannen Thage G Peterson krävde det. Han verkar i en kyrka där det anses ofint att tala öppet om

oenighet om kristen tro och där de som ändå gör det stämplas som "samarbetsproblem". Där det faktum att han uttrycker en klar åsikt ses som en social pinsamhet - den andemeningen finns till och med i ett av de opponentstycken Den stora berättelsen innehåller. Den som inte är luddigt mjäkig i de godkända fårorna är "övertydlig" eller "polemisk".

Detta, och värst av allt, en kyrka där många aktiva ser allt detta och väljer att hålla tyst. Kanske rent av att offentligt prisa kyrkans "tolerans", "öppenhet" och "ifrågasättande" för att vara på den säkra sidan.

Dag Sandahl har

en märklig fördragsamhet med denna flock av herdar, där många är fegare än får. Det finns inget bittert och inget uppgivet över hans texter. Hur han klarar det är en gåta. Kanske förlitar han sig på Gud. Vilket med säkerhet är ännu ett skäl till att han är just problemet Dag Sandahl.

Debatt

Johan Hakelius