Dumhet, då som nu

helskärm

Som en 1800-talsversion av Filip och Fredrik drar de omkring i sin samtid, Bouvard och Pécuchet, huvudpersoner i Gustave Flauberts sista roman Den eviga dumheten. De arbetar på kontor när de träffas, men ger sig tillsammans ut på en bildningsresa som undersöker varje hörn av den franska borgerligheten. Entusiastiskt försöker Bouvard och Pécuchet ägna sig åt medicin, politik, litteratur och allt däremellan. Inget går speciellt bra (oftast eftersom de inte har en aning om vad de sysslar med) och de flesta försök slutar med ett uppgivet konstaterande att folk inte är kloka.

Den eviga dumheten skrevs som en kartläggning av borgerlighetens, enligt Flaubert, alla konstiga idéer och vanor, en dumhetens encyklopedi, där folk verkligen inte är kloka. Men boken är lika mycket - eller kanske mest av allt - en klassreseskildring. Bouvard och Pécuchet är både storögt nyfikna och sunt skeptiska till allt man gör och tycker i de högre klasserna, och även om de misslyckas med det mesta är det inte åt dem man skrattar. Det är mest sorgligt när de gång på gång kör huvudet i väggen.

Flaubert möttes av kritik som menade att han, om han nu ville döda borgerskapet, i förlängningen skulle döda sina egna läsare. Ett moment 22 som fortfarande gäller: de flesta glada tillrop man får om man kritiserar dagens svenska medelklass kommer från medelklassen själv, som gärna ler lite masochistiskt åt en träffsäker formulering om sig själv. En Den eviga dumheten år 2006 (som antagligen inte skulle skilja sig så mycket från originalet, mer än genom detaljer - färre kravatter, fler grillvantar från 10-gruppen) skulle kritiseras på precis samma sätt som Flaubert.

Flaubert dog innan han skrivit färdigt Den eviga dumheten, men av hans utkast till sista delen (bifogas i slutet av boken) framgår det att Bouvard och Pécuchet efter sina utflykter i de lärda salongerna går tillbaka till det de, i egenskap av kontorsanställda, sysslade med innan: att kopiera. Klart mindre ansträngande än att hålla på och ifrågasätta allting, men definitivt ett nederlag om man som Bouvard och Pécuchet utvecklat den besvärliga egenskapen att "se dumheten och inte längre tolerera den".

Roman

Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)