Monumental roman om kapitalismens collateral damage

Asta Olivia Nordenhof får fram väldigt mycket komplext liv på få sidor

Amelie Björck

helskärm

Vad är det som gör den här lilla boken så stor? Asta Olivia Nordenhofs Pengar på fickan är bara 212 sidor lång men känns ändå monumental. Något handlar det om förväntningar. Författarens diktsamling Det enkla och det ensamma hyllades välförtjänt som den nya danska poesivågens höjdpunkt 2015 – och romanen jag just läst har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. Sådant ger tyngd.

Författaren har dessutom ett litterärt självförtroende vi oftare ser hos män. Hon lanserar sin roman som starten på en heptalogi, alltså en serie på sju böcker. Vilken sorts människa vågar sätta sin framtid i pant på det sättet? Har en blixt slagit ner i skallen på henne? Eller har hon redan skrivit hela rubbet och kan lugnt pytsa ut?

Nog om utanverket – för storheten är framför allt en fråga om nedkokningsteknik. Väldigt mycket komplext liv får plats på dessa sidor. Några spridda scener och så har Kurts och Maggies hela vuxna liv plötsligt framkallats ända till slutet. Under tiden brinner färjan Scandinavian Star i horisonten och påminner om relationen mellan liv/död och pengar.

Ett effektivt spel mellan distans och intimitet är ofta tricket i stor litteratur. Förmågan att skildra liv på en gång ovanifrån och helt intill så att läsarens hjärta berörs. Nordenhof har ett särskilt sätt att ta hand om sina romanfigurer. Hon skriver fram dem nästan som vänner som själva får välja vad de vill avslöja. ”Är du vaken, Maggie? Jag har längtat efter dig”, kan hon locka på sin karaktär. Och Maggie ställer krav: ”Jag vill vara lycklig på första sidan i det här kapitlet”.

Ett knasigt, fräscht bildspråk (perfekt översatt av Johanne Lykke Holm) fångar personernas sinnesväxlingar: ett tänkt ord ”sugs in” i den andras tystnad; ”en platt, soffpruttig vrede” passerar innan Kurt ”blir på humör” på supfesten.

Denna kroppstemperatur hos texten är viktig eftersom livet är så fruktansvärt hårt. Både Kurt och Maggie börjar i relativ fattigdom, båda tvingas vid något tillfälle sälja sin kropp för pengar – Kurt för att få behålla vårdnaden om sin första son (misslyckas); Maggie för att ha någonstans att sova.

Maggie vet att hon inte kan jobba 9-17 och gör de hala männen till sin livlina, men i strupgrepp över kanten. Misshandel och våldtäkt inrättas som vardag, eftersom skammen låtsas att det inte är så farligt (”Våldtäkt är mitt ord, inte hennes”, kommenterar författaren). Kurt blir hon kär i på riktigt och står ut med hans våld tills det sinar och den vuxna dottern flyttat ut. Dotterns besked att hon är lesbisk väcker en lättnad hos Maggie som säger allt: hennes flicka ska gå fri från att bli kallad hora! Själv är Maggie förlorad i sitt ”utsmetade” och posttraumatiska hemmafruliv tills cancern blir ett nytt fokus.

Kurt är typen som gifter sig och får barn gång på gång – Maggie är hans tredje. Han har våldet i sig, särskilt när spriten skapar ”en sönderkokt stämning”. Men han har också en häst som han talar med, en brustenhet och en ånger som förlamar. Han gråter i Maggies hårborste när hon är död. Vad är egentligen ”kärlek”?

Hade allt varit annorlunda om dessa personer från början haft ”pengar på fickan”? Jag tror det. Kurts och Maggies liv kan mycket väl läsas som kapitalismens collateral damage. De boksidor som torrt utreder transaktionerna bakom den anlagda branden på Scandinavian Star tornar upp sig likt ett kallt skrov över texten. Några få redare och investerare blev snuskigt rika på sitt försäkringsbedrägeri, 159 människor brändes till döds. Kurt och Maggie brinner inte inne, men väl deras trygghet och frihet. Som författaren rättframt uttrycker saken: ”Kapitalismen är en massaker”.