Karin Smirnoff vinglar vid socialporrens kant

Hon har en sällsynt förmåga att skriva moraliskt tvetydiga karaktärer

Rasmus Landström

helskärm

Inom loppet av några sidor står det klart vad Karin Smirnoffs roman Sockerormen är för typ av text. Agnes sitter i sin spjälsäng medan hennes mamma – på typiskt Smirnoffskt vis kallad ”Anitamamman” – går ut och köper cigaretter. Tidigare har hon låtit dottern smaka på öl, och blöjor vet hon inte hur man byter. Som läsare kommer jag att tänka på SVT-serien Snöänglar som också kretsar kring en deprimerad mor som missköter sitt barn. Det är ett ämne med en mörk dragningskraft – som alltid riskerar att falla över i socialporr. Smirnoff står där och vinglar.

Sockerormen är berättad från Agnes perspektiv, från att hon är nyfödd till tonåring. Platsen är Södertälje på 80-talet. Redan vid två år förstår man att Agnes är ett underbarn, när hon observerar modern vid pianot och spelar Bach på låren. 

Några år senare kommer räddningen från den empatilösa mamman i form av Frank Leide. En musiklärare som ordnar spelningar, sitter barnvakt och för samman henne med Kristian och Miika. Med Leide öppnas ett underbart laglöst land: han smyger ut barnen i natten, låter dem gå på Skansen själva och tar med dem till Paris. Men Leide har en mörk hemlighet. Han är nämligen pedofil och förgriper sig på pojkarna.

Redan i debuten Jag for ner till bror visade Smirnoff upp en sällsynt förmåga att skriva fram moraliskt tvetydiga karaktärer. En av behållningarna med boken var gestaltningen av Jana Kippos relation till en man som slog. Som läsare kom jag emellanåt på mig själv med att önska att hon  inte skulle lämna honom, för att i nästa sekund inse att jag utsatts för litteraturens motsvarighet till svart magi. 

I Sockerormen har Leide en liknande roll. De utsatta barnen ser sig själva genom hans ögon, där de växer och blir fantastiska. Själv associerar jag till Kapten Klänning som begick de mest vedervärdiga övergrepp privat – men samtidigt gjorde genuina insatser för jämställdheten inom polisen. Att skriva fram en sådan karaktär trovärdigt kräver att författaren vågar vara ambivalent. Det är en av Smirnoffs tydligaste styrkor.

Men ”Sockerormen” är också en uppväxtskildring och som det är den inte lika lyckad. Agnes påminner inte så lite om Ingemar i Reidar Jönssons mästerverk Mitt liv som hund. Även han hade en deprimerad mor som inte orkade med honom. Vilket tvingade honom att, med hjälp av en lakonisk humor, navigera i de vuxnas värld – likt en vinglig cyklist på en motorväg.

Men Smirnoff lyckas inte gestalta huvudpersonens gradvisa förståelse av denna värld, till skillnad från Jönsson. Anita förblir en ondskefull styvmor av bröderna Grimm-mått och Leide en gåta. Det gör romanen märkligt stillastående. Kanske märker Smirnoff det själv, för mot slutet tar hon i från tårna för att förskräcka läsarna.

Sockerormen är kort sagt en roman som hugger efter sin egen svans, i stället för att ringla vidare. Det är synd, för här fanns en potential till en finstilt psykologisk skildring av både himmel och helvete.