Skrika tillbaka

JENNY TUNEDAL läser Agneta Klingspor, om konsten att överleva

Det är ett helvete vi föds in i och dör ifrån. Det är ett helvete och jag är ändå född. Det är ett förtvivlat förgörande helvete som leder till döden. Det råder en brist på kärlek, pengar och rättvisa som kan få vem som helst att ligga ner och tiga bakom fördragna gardiner.

Alternativet är att stå upp och skriva rakt ut som en kvinna. Som hon som är "jag" i Går det åt helvete är jag ändå född. Hon står i någon sorts medelålders mellanrum mellan tv:n och kylen. Ibland rusar hon ut på gatan, ner på stan. Vidrigt är det, vart hon ser, för hon har fått upp ögonen och mist privilegiet att kunna blunda mer. När hon betraktar papperskorgsrotarna, uteliggarna, galenpannorna på Stockholms gator är det inte med medkänsla, utan med blicken hos den som måste akta sig för att inte bli en som rotar istället för en som kastar. När hon ser på tv handlar det inte om ett kritiskt betraktande på avstånd, utan om att sluka och slukas. "Hur ska jag bli av med allt jag stoppat in i skallen som en annan bulimiker?" undrar hon. Svaret är skrivandet, ösandet - att skrika tillbaka. Det är rätt att göra motstånd. Det är nödvändigt för att överleva.

Klingspors korta prosatexter är råa och snabba, men samtidigt täta, kontrollerade, vackra i förtvivlan och raseri. När författaren i bokens avslutande del låter jaget gå rakt mot sin egen och sin mammas död, gör hon det med en språklig lätthet och precision som känns nästan chockerande.

Och mycket imponerande.

"Jag balanserar på en mycket skör tråd och ängslas ständigt över att falla, inte klara mig. Men när jag skriver, får jag inte ängslas för nånting", skriver Klingspor. En bok som inte ängslas alls är en fin och sällsynt present till läsaren.

Roman

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)