Insnärjd av Faulkner

William Faulkners Absalom, Absalom! är vid sidan av Stormen och vreden och Ljus i augusti, av samme författare, en av 1900-talets bästa romaner. På svenska kom den inte förrän 1969, sju år efter Faulkners död. Det är ett extremt svåröversatt verk och blev den sista i raden av Faulkner-romaner som den pensionerade militären Gunnar Barklund så kongenialt försvenskade under några år på sextiotalet. En översättarbragd som förtjänar att åter lyftas fram.

Och det gör Svenska Akademiens Nobelklassiker med en nyutgåva, som ingen bör missa. Men förbered er på en allt annat än lättsam läsning. Absalom, Absalom! är en romantext med så hög densitet att läsarens ögon ibland går i kors.

Det är en historia om mord, skuld, heder och förfall i ett av rasism och inbördeskrig hemsökt Mississippi, och allt utlöses av uppkomlingen Thomas Sutpen, som på 1830-talet slår sig ner i Faulkners speciella klaustrofobiska sydstatsvärld, Yoknapatawpha County. De dramatiska händelserna avslöjas etappvis och fragmentariskt genom flera olika berättare och uttolkare, som själva på skilda sätt försöker bearbeta och förstå Thomas Sutpens gärningar. Alla i denna kör av röster är liksom författaren själv besatta av den ödesdigra och skrämmande Sutpen, som både döljs och framhävs genom alla deras tolkningar.

Författaren skapar en synnerligen komplicerad väv av ingångar i berättelsen, och läsaren tvingas förstå att en människa som Sutpen egentligen inte går att förstå. Samtidigt växer han obönhörligt till ett slags katastrofal symbolgestalt för den sydstatsmentalitet som Faulkner både hatade och identifierade sig med. Prosan är fullkomligt frenetisk i sin andlösa lidelse och intensitet, och som läsare blir man ohjälpligt insnärjd.

Lennart Bromander