Det finns inget skäl att vara glad

Varje ny diktsamling av den nu 80-årige John Ashbery åstadkommer en obegriplighetsdebatt, med i stort sett samma förtecken som vårens svenska kring Søren Ulrik Thomsens och Frederik Stjernfelts Kritik av den negativa uppbyggligheten.

Som ingen annan har Ashbery ända sedan debuten med Turandot and other poems för över femtio år sedan, delat in kritiker och läsare i två läger.

För belackarnas med tiden glesnande skara är han en charlatan, en bluffmakare och posör, vars ironiska hedonism och uppbrutna bildspråk inte är något annat än en spritt språngande naken kejsares illusoriska förklädnad.

För anhängarna, anförda av det slutande 1900-talets mest inflytelserika kritiker Harold Bloom, finns det ingen nu levande engelskspråkig poet med större utsikter att överleva tidens och historiens obönhörliga rannsakan, än lantisen som blivit storstadsmedvetandets sångare.

Vad det är som är så obegripligt med Ashbery blir sannerligen inte lättare att begripa när man läser den till alldeles lysande känslig och ändå saklig svenska översatta Varthän skall jag vandra.

I denna av livsförsoningens och dödstankens hjärtskärande tveljus genomstungna sång låter Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou oss möta den ständiga förändringens och det permanenta uppbrottets poet, när han står på livets översta och sista trappsteg ”och vägen ner // är skräckinjagande, trots att detta är den förlorade / ungdom / som jag minns som helt okej ”.

I hjärtat av varje dikt i denna jordnära gammelmansbok finns känslan att det är dags att ”dra nu”, när sarkasmerna försvinner och ”den välsignade betydelsen blöder igenom, / öppen för alla tolkningar”.

Kanske är det just denna totala och programmatiska öppenhet som gör att Ashberys poesi ter sig frustrerande svårtillgänglig för de läsare som, medan de accepterar mångtydigheten som poetiskt verkningsmedel, ändå förväntar sig att finna en tolkning, en betydelse, vid regnbågens ände.

Hos Ashbery behåller livet och döden sina hemligheter för sig själva och ingenting tycks undgå den samtidigt uråldrigt visa och slyngelaktiga blicken som panorerar över ett landskap befolkat av både levande och döda, där högtalarrösterna och fågelsången äger samma skönhetsvärde.

Varthän skall jag vandra är fylld av varsel, förebud om det ingenting som komma skall. Provrör slumrar och panoramafönster bevakar havet medan det ”koagulerade mörkret” sänker sig över oss och det sista ögat urskiljer är ”människor som du kände, men det var inte de där människorna utan bara figurer på en strand”.

Hjälplösheten inför dödens finalitet har alltid varit stormögat i Ashberys poesi och när han utbringar en skål ”för ihärdigheten att hålla skenet uppe” blir rädslan i all dess bevarade och sanna patetik det mänskliga hjältemodets djupaste källflöde.

Den egenskapen kommer flitigt till användning i Varthän skall jag vandra, från inledningsdiktens ”skugga som kommer när du väntar på gryningen”, till det ögonblick när ”ridån av smuts och glitter” dras undan i den avslutande titeldikten.

Det som finns kvar när balansräkningen är färdig är insikten att ”inget kan ge så mycket sorg och glädje / som arbete ger. En liten pojke trodde / att korpen på klippan var ett bevingat instrument; / det finns så litet som ger något / och som visar att det ger något”.

Försoningen med livets villkor, där ”vardagens enkla glädjeämnen kom på kollisionskurs med livsödets blodspillan och strider”, utgår från det nyktra konstaterandet att det inte fanns ”någon anledning att bli glad”, men heller inte något ”behov av att vända sig bort”.

Så den tröst Ashbery erbjuder har ingenting med uppbygglighet att göra, och i Varthän skall jag vandra är tonfallet naknare och hårdare än någonsin i sin konstnärligt omutliga fördelning av ljus och skugga, förtröstan och fasa:

”Jag ser motivet : en örn med Ganymedes

i sina rakknivsvassa klor, mot en himmel

flammande av solsken och ovädersmoln.”

Ur detta mycken oro.

Lyrik

Ragnar Strömberg (kultur@aftonbladet.se)