Finns verkligen ett nytt Ryssland runt hörnet?

Martin Kraghs ”Det fallna imperiet” beskriver väl landets utveckling men saknar belägg för hoppet om förändring inifrån

helskärm

När Ryssland invaderade Ukraina 24 februari och inledde sitt krig, reagerade många av oss med chock, förtvivlan och rädsla. Pentagons varningar tycktes så omöjliga och orimliga, men hökarna skulle få rätt. Vladimir Putin var redo att ingripa militärt för att utmana den geopolitiska ordningen i Europa efter Sovjetunionens fall. Att Kreml inte tyckte om ordningen var allmänt känt. Att de skulle starta krig just då, kom ändå som en överraskning för många. Hur kom det sig då att de invaderade Ukraina? Och varför såg de flesta inte vad som höll på att ske?

Mycket väl tajmat kommer nu Martin Kraghs Det fallna imperiet om Rysslands geopolitiska ambitioner efter Sovjetunionens fall. Och jag läser ivrigt för att få svar. Får jag det? Ja, och nej.

På ca trehundra sidor gör Kragh en genomgång av välkända händelser och skandaler under de senaste trettio åren. Allt finns där – upplösningen 1991, valfusket 1996, Putins maktövertagande 2000, NATO och EU, oligarkerna och skulderna, Tjetjenienkrigen, Dubrovkateatern 2002, Beslan 2004, proteströrelserna, Pussy Riot, inblandning i Belarus, ambitioner i Ukraina, det amerikanska valet 2016, desinformationsteknik och cyberattacker för att bara nämna några.

Det är en läsning med behållning. Boken ger en översikt över händelserna, om än mot slutet lite rörig. Allt känns igen från media, samlat i en historia. Den är inte entydig, utan fylld av paradoxer (vilket inte är detsamma som oxymoroner, som Kragh påstår) för alla parter.

Genom händelserna följer vi samhällets kollaps på nittiotalet, och hur Jeltsin komprometterade demokratin i demokratins namn. Sedan får vi följa hur Putin (som faktiskt var i St. Petersburg 1991, i strid med Kraghs beskrivning), rustad med revanschvilja, en rysk nationell idé, banditmetoder från säkerhetstjänsten och ett politteknologiskt garde, vill ena det sargade landet genom att bygga upp sin ”starka stat”, sin ”Leviatan”. Och i kulisserna lurar ständigt dessa oligarker, än trogna, än otrogna, än kritiska, än okritiska, än inblandade i de mest smutsiga statliga affärer och angelägenheter, än rentvådda från inblandning.

Det finns inget nytt här att läsa, inget okänt. Kragh vill beskriva, inte analysera eller diskutera. Hans redogörelse tar ofta olika sidor i beaktande, men den neutrala tonen kanske inte alltid är så neutral. Det nationalistiska och kommunistiska motståndet mot Jeltsin och liberalismen i Ryssland på nittiotalet betecknas som en risk för återgång till totalitarism. Samtidigt benämns den ukrainska nazikollaboratören och antisemiten Stepan Bandera i Ukraina som nationalist rätt och slätt. Och jag saknar frågor i boken, frågor som klargör vidden av oligarkernas inblandning i Rysslands statsaffärer, vidden av den korrupta centralisering som nu pågår och vad det är i den postsovjetiska ryska politiken som gör att en stark stat och en idé om imperiet blir bärande.

Kragh avslutar sin bok med meningarna: ”Inget är för evigt. Ett annat Ryssland finns runt hörnet”. Inte som en slutsats av en undersökning, utan bara som ett påstående. Han menar att Ryssland kan välja en annan väg, men i texten finns det inget som pekar på det. Det ser snarare ut som att Ryssland går mot en auktoritär och protektionistisk polisstat som kommer att fortsätta att försvara det ”fallna imperium” som vidhäftar deras nationella identitet. Men Kragh menar att Ryssland ska förändras inifrån. Det enda belägget är landets ”remarkabla förmåga att överraska”.

Men hur skulle det vara möjligt? Ja, antingen får vi förlita oss på något irrationellt i den ryska historien, eller ett slags intervention av en osynlig hand eller en annan ”ödets” kraft. Och är det inte snarare det senare Kragh är ute efter? Är det inte också vad vi andra har hoppats i alla dessa år – att samhällets hårda villkor inte skulle påverka människorna? Många tycks i alla fall ha ett behov av att bevara hoppet att allt fortfarande är möjligt. För annars kanske vi skulle behöva vara mer kritiska mot den historiska utveckling som har lett Ryssland dit där det är idag. Och ställa oss fruktansvärda frågor om framtiden.

Tora Lane är docent och forskningsledare verksam vid CBEES, Södertörns högskola.