Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

Bornemark synar både gravidmagen och bdsm

”Jag är himmel och hav” är frispråkig, vass och intim

Publicerad 2022-04-11

Jonna Bornemark är aktuell med boken ”Jag är himmel och hav”.

Hur hade historien sett ut ifall graviditetsupplevelsens dubbelkroppslighet tagits som utgångspunkt för synen på liv och vara? Om filosofmannens utifrånblick inte från början räknat bort dessa nio månader av samliv och gjort navelsträngklippet till utgångspunkten?

Hade vi i så fall kunnat hoppa över ett par tusen år av tänkande i termer av biopolitiskt och ekologiskt destruktiva motsatspar: jag/du, kultur/natur, hetero/homo, aktiv/passiv, fri vilja/determinism, man/kvinna, vit/svart till förmån för mer flytande och rörliga relationer och kategorier? 

Jonna Bornemarks nya bok Jag är himmel och hav inramas av denna hisnande fråga som i ett huj gör graviditeten till mer än något privat, kvinnohelgande eller medicinskt. Jag uppskattar modet som inte bara ligger i ramfrågans anspråk, utan även i den nya bokens frispråkiga intimitet och udda form. 


Bornemark har ju blivit mediekändis – hennes filosofiska uppgörelse med arbetslivets pedanter och ”förpapprare” i Det omätbaras renässans (2018) väckte välförtjänt genklang i breda kretsar – och nu hörs hon överallt. Desto djärvare då att använda maktpositionen till att pröva verkligt osäker mark. Det är inte givet att den nya boken hade publicerats om den skrivits av en okänd stjärna. Den är nämligen både konstig, svårbestämbar och medvetet pinsam. Gravidsex? Bdsm? Inga gränsupplevelser undgår luppen.

Likt en renässanshumanist närmar sig Bornemark spelplatsen som om den låg orörd och det bara var att leka loss. Hon erkänner i förordet att en hel massa filosofikvinnor redan tänkt klokt om graviditetsupplevelsen: Julia Kristeva, Iris Murdoch, Luce Irigaray och Bracha Ettinger. En lista med ”vidare läsning” inkluderar antologin Phenomenology of pregnancy som Bornemark och Nicholas Smith för några år sedan gav ut, riktad till en filosofiskt initierad målgrupp. Själva undersökningen i den nya boken är däremot förvånansvärt fri från referenser – även om filosofiska och feministiska teoretiker ofta lurar strax under ytan. Frustrerande eller befriande? Både och. 


Texten går i direktdialog med graviditetsupplevelsen snarare än med tidigare forskning. Varje avsnitt, med rubriker som ”Meningslöshet”, ”Den otillräckliga logiken”, ”Asymmetrisk etik” och ”Himmel och hav”, inleds med ett långt stycke egenskriven graviditetsdikt, kretsande kring det tema som tankarna sedan berör. Idén att kvinnlig erfarenhet kräver egna språkformer lanserades av 70-talets franska feministströmning écriture feminine. Här tycker jag att nyorden som Bornemark myntar är intressantare än långdikterna, som förblir rätt cerebrala även om de leker typografiskt med formen.

Nyordet ”ensamman” får beskriva relationen inne i magen ”som en plats av gemenskap bortom sociala relationer mellan färdigkonstituerade individer”.   Ordet ”paktivitet” fångar hur födandet (och många andra aktiviteter) på en gång kan vara aktiva och passiva: födslovärkarna kommer av sig själva men kan aktivt erkännas och riktas. 


Många av avsnitten landar i detta slags både och-figurer som upphäver Aristoteles identitetslogik där X=X. En logik där exempelvis att äta är att äta och att bajsa är att bajsa, punkt slut. I en rolig passage filosoferar Bornemark över vår ovilja att erkänna relationen mellan mat och skit och därmed kroppens genomsläpplighet. Om vi liksom det uråldriga lilla ”påsdjuret” hade ätit och skitit genom samma öppning hade kanske kroppskänslan varit helare och ätstörningarna färre.

Jag sympatiserar med Bornemarks skepsis mot autonoma identiteter till förmån för det relationella, rörliga och ackumulativa i ”livets logik”. Det hon kommer fram till i sina uppsamlande ”teser” ligger helt i linje med en posthumanistisk och feministisk nymaterialism. 


Snarare än att bidra med något filosofiskt helt nytt bekräftar boken, med en frisk och nyfiken retorik, att vår tids relationella tankeparadigm har en förankring i livets själva urscen, därinne i graviditetsmagen. Jag är övertygad: denna plats är värd att ta på allvar i kunskapsproduktionen – låt oss fortsätta.