Bryssel, ett limbo i världens kaos

HANNA HALLGREN läser Kolmisoppi

helskärm

”Bryssel är ett limbotillstånd; en grotesk ickestad utan kultur. Eller kanske: befriad från kultur. Det går att andas här. Man kan andas och andas ihjäl sig”.

Några dagar innan jag börjar läsa Mats Kolmisoppis nya bok sitter jag på en flygplats i Bryssel. En mellanlandning, några timmars väntan på väg hem. Min dator, walkmanmobil, ett par öl. Jag har en röd tröja. Runt omkring mig, män och kvinnor i min egen ålder, en del lite äldre, nästan alla vita. Kostymer och dräkter. Jag minns inte senast jag tänkte på ordet ”politruk”. Men det är grått här. Ingen bordsservering, beställa i baren, lämna småmynt i euro. Grått i Bryssel. Och så lukten (lite frän? mint, alkohol... och parfym?) av framgångsrika byråkrater. Tjänstemän, på väg mellan Bryssel och hemma-någon-annanstans-i-Europa. Prat i mobilerna: ”Ja pappa kommer hem”, ”Mamma flyger snart”. Det finns alltså sammanhang även här. Öl och vin. Tidningar. Godis.

I Kolmisoppis tredje prosabok Bryssel sitter en 35-årig man, till synes utan egenskaper och sammanhang, på ett hotellrum i Bryssel. Han minns, han existerar. Sitter, ligger, står, går och kör bil. I rummet intill honom gömmer sig en 12 -årig libanesisk flicka. Någonstans i Sverige lever ett barn som han övergivit. I sina tankar är han ofta själv ett barn. Kanske är han en övergiven svikare. Han har en personhistoria som lever honom.

Men det personliga är bara ett av berättelsens plan. För 35-åringen i Bryssel befinner sig samtidigt fastnitad vid en större historia: den europeiska passiva aggressiviteten. Den är väldig och galen. Den bildar grunden för den vite mannens börda: rätten (tvångsneurotiskt kryddad) att betrakta, iaktta, definiera, sortera och klassificera. Att kort sagt doppa pennan och lägga ihop ett och ett: ”I Bryssel skriver alla manliga författare med kuken”. Men världen på hotellrummet, i Bryssel, och utanför EU händer och pågår. Det är mycket, mycket svårt att kontrollera ett globaliserat tillstånd. Ens med sin penna. Runt omkring mannen klättrar och dräller illegala människor. Krigsskadade galningar. Människor med sönderslagna liv, stora revor i sina minnen och plånböcker. Påfyllda av glömska. En del har tagit sig innanför Schengens murar (monumentet över den europeiska passiva aggressiviteten). Andra har han mött på sina resor i världen, utanför Schengen. Men han är en svensk man, utan erfarenheter av krig. Han är oskadd, liksom oförberedd: ”[K]rig har jag inget minne av. Jag tror inte att det var krig när jag var liten.”

Det storslagna med Bryssel, precis som med Kolmisoppis tidigare böcker, är den ständiga kampen med berättandet. En sorts kronisk vägran att berätta innanför berättelsen. Eller ett modigt experiment: att genom vaga paralleller, digressioner, sammanblandningar av tankar och händelser, tid och rum, söka artikulera en kaotisk verklighet: ”Tiden i Bryssel är inte cirkulär. Men den är inte heller kronologisk. Jag minns inte dagarna. Jag minns händelser. Men händelserna utspelas på olika platser i ett pågående förflutet”. Här finns ett mycel. Människor, saker, händelser, tid som ständigt glider en ur händerna. Och det tunna formatet till trots, finns här: inkludering i stället för reduktion. Det som finns är förtätat men glest. Nästan verkligt. Här.

Hanna Hallgren