Våldet är kung
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-10
IRA MALLIK läser en machobok om maffian i Sverige
I Malmö på 90-talet var MC Sweden och Thomas Möller en del av utelivet. Vi tyckte de var lite halvtöntiga, men när de en kväll dunkade ned en närgången killes ansikte i bardisken och den nedslagne genast blev utkastad av vakterna, så fattade man vinken: Tjafsa inte med muskelmakt.
Svensk maffia – En kartläggning av de kriminella gängen av journalisterna Matti Larsson och Lasse Wierup är en bok om dem som regerar med just muskelmakt.
Vi får följa det mödosamma bildandet av Hells Angels, Bandidos, Brödraskapet, Original Gangsters och andra mytomspunna ”gäng”. Hänga med i grundliga och dramatiserade versioner av shootouts, tatueringar som utplånas med vinkelslip och följa kända kriminella, till exempel Ratko Djokic och Danny Fitzpatrick, på deras vandring mot döden. Mycket har redan gått som följetong i kvällstidningarna – terrorn mot Göteborgsfamiljen Salar som vågade vittna, mc-kriget i Skåne, mordet på Dragan Joksovic.
Det är en omsorgsfull kartläggning, researchen idog, intervjuerna många, men till slut blir morden och övergreppen ändå ganska enahanda. Varje gäng har ett kapitel, men berättelsen är densamma: Våldet är kung. Polismiljoner, fru Justitia, plogbillar och pennor är maktlösa mot bilbomber, pansarskott och näsbitande psykopater. Samhället står handfallet. Kriget har polisen redan förlorat. Nu är poliserna rädda. Och vittnena tysta. För den är här – maffian – hydran som vi står maktlösa inför. Och den journalistiska klassikern, machojournalist i livsfarlig miljö, får vi på köpet.
Visst, det råder ingen tvekan om att gängbrottsligheten har etablerat sig i Sverige. Liksom att samhället haft svårt att rå på och hantera den organiserade brottsligheten, men Wierup och Larsson verkar mena att samhällsordningen redan korrumperats och att rättsväsendet som system böjt ned sig. Intressant är att ingenting i svensk maffia ifrågasätter den bild som till exempel Original Gangsters så generöst målar upp av sig själva.
Intervjuerna förmår inte tränga bakom den våldsromantiska kliché gangstrarna stöper sig själva i, med många referenser till filmtitlar. Författarna stiger inte utanför sin ambitiösa våldsexposé och på så sätt blir den en förlängning av den skräckens marknadsföringsidé som de tillskriver Hells Angels.
Men att enskilda tjänstemän böjer sig för hot är inte samma sak som ett samhälle i sönderfall. Att enskilda unga killar utan betyg ser kriminalitet som ett rationellt val samlar inte en förortsarmé mot etablissemanget.
Svensk maffia skulle må bra av mer analys och mindre kalenderbitande våldsdådsuppräkning. Då och då skymtar ämnen som aldrig blir till de resonemang som tar oss vidare ur kriminalporren. Gänget som separatistisk manskultur, hur beständigt våldet som verktyg verkligen är, marginalisering som grogrund för kriminalitet, om etnisk gängbildning och våldsromantik kanske påverkar redan utsatta grupper mer än samhället. Relationerna mellan pengar och makt. Det finns många trådar som löper ut i intet.
Och aldrig uttalar författarna svordomen i machokyrkan; töntighet och våld måste inte stå i motsats till varandra, utan de kan snarast gå hand i hand.
Ira Mallik
