Det smakar otäckt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-15
Huvudpersonen i Unni Drougges Penetrering, Maximilian Frisk, ägnar en halv bok åt att gå omkring i Stockholm, äcklas av samtiden och redogöra för sina hemsnickrade teorier om Kvinnorna. Världen tycks honom vara ett enda stort spektakel, där alla slags förhållanden mellan man och kvinna grundar sig på dominans och underkastelse. Kvinnorna är dumma, männen är inte bättre de och människor är över huvud taget motbjudande.
Maximilian är inte bara en stor misantrop, utan till vardags framgångsrik konstnär som fick sitt genombrott på åttiotalet genom att urinera i Marcel Duchamps pissoar. Han är dessutom, enligt egen utsago, "både snygg och välhängd". Mest av allt är han dock en osympatisk man som gör dålig konst, och som inte skulle varit mer sympatisk om konsten varit bra eller tvärtom.
Det är svårt att skriva om Penetrering utan att avslöja "grejen", som inträffar i mitten av romanen. Den handlar om ett konstverk som vill bryta med ett samhälle som styrs av den manliga sexualiteten, men även om tillvägagångssättet är radikalt är det inte särskilt intressant. Därför blir det mest genant när Maximilians konst tas på största allvar av kulturvärlden och Maximilian själv närmast får rockstjärnestatus.
Penetrering lämnar en otäck smak i munnen, precis som när man sett en riktigt dålig film och blir arg på sig själv över att man blivit äcklad av några obehagliga scener. Inte för att man är engagerad, utan för att det är fråga om ett slags primärt obehag, ett minsta gemensamma nämnare-obehag, som mindre begåvade regissörer rätt ofta försöker få att framstå som konstnärlighet. Det är det givetvis inte, det är bara tröttsamt.
Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)
