Skitliv? Inte bara

LENNART BROMANDER om en skakande roman från den svenska botten

I sina två tidigare självbiografiska romaner Huset vid Flon och Sjön utan namn berättade Kjell Johansson om människor på samhällets botten. Men ingen krets i helvetet tycks vara den lägsta, det finns alltid en krets därunder. I den tredje romanen Rummet under golvet befinner vi oss ännu längre ner i den samhälleliga och mänskliga hierarkin.

Författaren har upptäckt, att hans mormor hade en bror, Nils, som gifte sig med en tattare och under sitt liv drog runt på vägarna som gårdfarihandlare tillsammans med henne. Om hans livsöde har han diktat i Rummet under golvet, som alltså inte är självbiografisk på samma sätt som de två förra böckerna även om familjen vid Flon förekommer en hel del också här.

Nils växte upp vid slutet av 1800-talet i en fattigstuga, där han hamnat med sin syster och en mor som inte kunde ta hand om sig själv och sina barn sedan fadern i fyllan och villan frusit ihjäl. Genom en spricka i stengrunden kan barnen ta sig in till en jordkula, rummet under golvet, som de använder som fristad. Men trots att det givit namn åt romanen spelar inte det här rummet så stor roll, romanens röda tråd är snarare Nils tattarliv i kontrast till systerns bofasta liv. Systern bor visserligen i ett eländigt utkantsruckel och är en paria i samhället Midsommarkransen men ändå bofast och därmed närmast borgerligt anständig i jämförelse med tattarbrodern vars existens hon hemlighåller för alla. Nils lever däremot ett liv där han av de flesta behandlas som pestsmittad och rättslös. Både hans hustru och son utsätts för samhällets steriliseringsrasister och hans svåger och svägerska tvingas se sina sju barn placerade på fosterhem.

Det är ständigt lika skakande att läsa om det brutalt segregerade och inte bara intoleranta utan direkt råa klassamhälle Sverige var ända fram till slutet av femtiotalet - jag minns det mycket väl själv - men Kjell Johansson har inte i första hand velat skriva ytterligare en indignationsroman om gamla orättvisor utan återupprätta och ge värdighet åt ett liv som ytligt sett verkar eländigt och förfelat.

Han gör för den skull inte Nils till ängel eller frihetshjälte, det blir man inte i helvetets nedersta krets. Hans trots och försök att hävda sig blir ofta självdestruktivt, och som de flesta som ständigt utsätts för brutalitet och orättvisor blir Nils också själv ofta brutal och orättvis. Och den som ständigt misstänks för att stjäla börjar till slut verkligen göra det. Men Nils och hustrun Magdas vackert skildrade kärlek håller genom alla påfrestningar. Synd bara att Magda förblir litet anonym för läsaren.

Hur rädsla, förödmjukelse och förtärande mindervärdeskänslor präglar den som levt på botten av klassamhället har varit ett genomgående tema i Kjell Johanssons författarskap. Rummet under golvet är ytterligare ett led i denna mångåriga penetrering av en viktig aspekt av klassamhället, som mer lyckligt lottade inte är medvetna om eller förstår.

Rummet under golvet bygger inte på självupplevt stoff på samma sätt som de två föregångarna och har inte riktigt samma språkliga intensitet och märkligt poetiska suggestionskraft som dessa hade, mitt i den socialrealistiska klarsynen. Åtskilligt av det som Kjell Johansson här bränner fast i läsaren borde dock vara nödvändiga delar i en svensk självbild värd namnet.

Roman

Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)