”Jag vill dö på väg till sjukhuset”

PC Jersild skriver om sitt liv som läkare

Hur klarar man av att vara läkare, författare och småbarnsförälder samtidigt?

PC Jersild åkte till Hagaparken varje morgon, satte sig i bilen och skrev en timme innan han fortsatte till sjukhuset.

– Skriver man en sida om dagen får man ihop en roman på ett år.

Nästa vecka kommer hans ”Medicinska memoarer”.

PC Jersild drömde som tonåring om att bli läkare och författare. Men han kunde också tänka sig en framtid som stridspilot eller reklamguru.

– Jag läste Biggles och var så kallad flygpojke. Under somrarna åkte jag till en flygflottilj. Där fick jag tanka planen och prata med piloterna. Att bli stridspilot var en pojkdröm.

Han har även ett förflutet som skämttecknare, gick runt på olika tidningsredaktioner och sålde sina alster.

– Reklam innebär att man hittar på saker, skriver korta texter. Jag tror nog att det skulle ha funkat.

Men så blev hans äldre bror sjuk i tbc och fick ena lungan bortopererad. Han hade velat studera medicin men sjukdomen satte stopp för hans ambitioner. Istället blev det hans lillebror som övertog och fullföljde planerna.

Läkare hade hög status

– Tbc var en stigmatiserande sjukdom som förde tankarna till fattigdom och dålig hygien. Som anhörig till en tbc-sjuk var man underkastad smittskyddslagen, vilket innebar obligatoriska kontroller och sanering av hemmet med formalin (cyanväte). Vid en kontroll upptäcktes att även jag hade en fläck på lungan.

Efter en termins studier vid Karolinska institutet tvingades han lägga in sig vid Söderby sjukhus. Där låg han i två månader och hade oerhört tråkigt. Det var då han började han rita gubbar med motiv från sjukhusvärlden.

– Men min brors sjukdom var i ärlighetens namn bara en av orsakerna till att jag ville bli läkare. Om nu Lars Gyllensten kunde vara både läkare och författare – så varför inte jag? Dessutom var det ett yrke med hög status och hög lön.

– På femtiotalet hade läkarna monopol på kunskapen. Nu för tiden vet människor mycket mer. Patienterna går in på nätet och kommer till doktorn med en lång lista med frågor som doktorn kanske inte kan svara på.

I sina ”Medicinska memoarer” skriver han om hur han som ung läkare kastades in i situationer han inte var beredd på, han gör en rad skarpsynta porträtt på professorer han mött och beskriver sina erfarenheter som ledamot i en rad statliga och vetenskapliga nämnder och institutioner.

”Inte rädd för att dö längre”

Han berättar också om sina år som ung student, bland annat när han tillsammans med en kurskamrat åkte till karnevalen i Lund. För egen del iklädd portfölj med hopknölad regnrock, tvål, tandborste, stomatol och en vit plastflaska rymmande 500 milliliter 96-procentig sprit.

På tåget ned stoppade de bägge herrarna i sig ett par Preludin, ett fenedrinliknande bantningspreparat som tog bort hungerkänslorna. Skildringen av deras vådliga äventyr är underhållande läsning, särskilt när man ser den strame, respektingivande Jersild framför sig.

Nu har han hunnit bli 71 år och kan titta tillbaka på ett synnerligen framgångsrikt yrkesliv. Han lyckades bli det han ville och har skrivit nästan 30 böcker.

– Eftersom jag är lat av naturen så kan jag inte riktigt fatta hur det har gått till.

PC Jersild har uppnått den ålder då många män segnar ned på gatan och dör knall och fall.

– När jag var ung var jag väldigt rädd för att dö. Det är jag inte längre. Jag bryr mig inte om ifall det finns någon Gud på andra sidan. Det jag är rädd för är döendet, att förlora kontrollen. Kommer det att finnas tillräckligt med smärtlindring och omvårdnad?

– Min idealdöd ser ut så här: först får jag en sjukdom som gör att mina anhöriga kan förbereda sig. Sedan blir jag överkörd på vägen till sjukhuset.

Fakta: PC Jersild

PC Jersilds boktips till:

Recension av boken:

Ingalill Mosander