Naturen - en ganska ful plats

När poeten Johan Nordbeck och konstnären Jockum Nordström för tredje gången publicerar en bok tillsammans är det, trots titelns dubbla uppmaning att gå, stillaståendet som dominerar. Åtminstone i bokens början och framför allt genom Jockum Nordströms bilder. Insekter har slagit sig ner på några blommor, det finns inget som tyder på att de någonsin väntas flyga sin väg. Det är högsommar, ändå gråsvart, lite äckligt utstuderat detaljerade vingar, ben. Kort sagt naturen som en detaljstudie och som en ganska ful plats. Funktionell, ett kretslopp, men inte vacker.

Något liknande kan sägas om Johan Nordbecks ämnesval, som ofta ser ut att vara hämtade från det egna livet. Allt är inte vackert, men pragmatiskt som måste det vara, få finnas.

Uppmaningen att gå följer även dikterna men det är ändå inte rörelsen som finns i texten utan själva rörelsens - den tänkta, eller minnet av den - konsekvenser:

Sitter kvar på trappen / ser benen gå ner till sjön / för att med tårna känna på tempen / Tröskel efter tröskel av kristall- / klart vatten sköljer över anklarna

Bit läggs till bit av rörelser och bilder av rörelser, och i Nordströms collage och teckningar rör det sig än mer övertygande: stora sjöslag, ritt i sporrsträck, människor som möts i en hårt mönsterdikterad värld, på väg åtminstone över till varandra.

Poesi

Ulrika Stahre