Prinsessa som varumärke

När man läser hovreportern Catarina Hurtigs Uppdrag: Prinsessa (Bonnier Fakta), en ytlig "faktabok" på skvallernivå om tio unga nu levande prinsessor, är det de gamla folksagorna man kommer att tänka på. Dagens europeiska prinsar kärar nämligen ner sig i ofrälse, varpå den rasbiologiska idén om det blå blodet inte längre låter sig försvaras. Vissa av sessorna är välutbildad överklass, men somliga klampar in på slotten med erfarenheter av både egna barn och knark. De förfinade vinner ofta folkets hjärtan, men inte de som plockats upp ur rännstenen.

I sagornas värld är ett viktigt tema just hur någon lyckas ta sig upp från en anspråkslös tillvaro till att vinna halva kungariket; hur folket och kungamakten förenas även rent fysiskt. Sagorna härrör från en tid när demokratin som idé ännu inte var formulerad, vad man i stället drömde om var socialt uppåtstigande för den enskilde. Detta var dock bara förbehållet män, sådana som Dummer-Jöns, som visade sig vara smartare än de som var satta att styra riket. Sagans vinnande kvinnor var ju innerst inne redan prinsessor, såsom Askungen och hon på ärten.

Det norska kunga-husets popularitet har minskat rejält på grund av Mette-Marit, white trash-bruden som snart kan titulera sig drottning, och det är många som anser att Daniel från Ockelbo inte är nog fin åt kronprinsessan Victoria. Detta speglar monarkins paradoxala legitimitetsproblem: kungligheterna ska både representera och stå över folket. När de låtsas vara förmer än vi andra, blir vi provocerade - men gör de det inte, anser vi att hela poängen med monarkin faller. Ju vanligare prinsarna och prinsessorna blir, desto svårare har monarkerna att hävda sina privilegier.

Idag är det inte längre en självklarhet att visa kungligheterna respekt, därför måste de nogsamt bygga upp sina varumärken. I tider när man talar om demokrati men hyllar överhet, kan detta vara en nog så knepig uppgift.

Samhälle

Åsa Linderborg (kultur@aftonbladet.se)