Kålsuparteorier
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-06
PETTER LARSSON om en slarvig bok
Anna-Lena Lodenius kallas ofta expert på höger- och vänsterextremism. I Gatans Parlament förenar hon sina expertisområden och lanserar en kålsuparteori om att både nazister och autonoma vänstergrupper är "ett hot mot demokratin".
Grupperna bedriver "en form av lågskalig terrorism" skriver Lodenius och hävdar att "I teorin finns inte någon större skillnad mellan vilka idéer som driver dagens svenska vänsteraktivister och andra terrorbenägna grupper i historien. Vad som skiljer är metoder och praktik".
Genom sådana glidningar associerarhon fram en svensk vänsterterrorism i vardande, en bild som passar högerns ledarsidor fint, men som hon dåligt lyckas belägga. För läser man noga så står här ändå klart - tack för det - att det nazistiska våldet är grövre, ibland dödligt, och riktas mot vänsteraktivister, homosexuella och invandrare. Alla som tillhör dessa grupper är potentiella måltavlor. Vänstern angriper endast nazister - och poliser som skyddar nazistiska sammankomster. Man förstör också egendom i andra syften, men det är ju aldrig lika illa som våld mot personer. Trots att Lodenius samlat aktioner under tjugo års tid finner hon få riktigt allvarliga - och ingen dödlig. Ska det kallas terrorism?
Om autonoma och nazister behandlas olika finns det med andra ord goda skäl för det.
Dessutom så är det väl skillnad på att slåss för eller emot rasism?
Att skriva två rörelsers historia på 250 sidor är ambitiöst, men gör boken rörig. Ena stunden befinner vi oss i Londons musikliv i mitten av 70-talet, nästa stund hos Tim McVeig eller svenska husockupanter, vi lyssnar på Vit Makt-musik eller läser Osynliga Partiets dokument. Det är inte alltid klart hur det hänger ihop.
Om extremhögern har jag föga att säga; jag känner till rörelsens inre liv för dåligt. Kapitlen om vänstermiljön ger en hel del baskunskaper, men tyvärr har Lodenius inte gjort mycket till journalistiskt fotarbete, utan mest förlitat sig på tidningar och internet. Eftersom intervjuer saknas dominerar istället Lodenius eget samhällsbevarande perspektiv, där det demokratiska systemet fungerar som det ska och alla politiska aktioner därför borde vara fredliga. Det hjälper oss dåligt att förstå aktivisterna.
Här finns dessutom gott om ofta lättkontrollerade fel. Lodenius hävdar till exempel att provokationer från polisens sida är "en del av mytbildningen kring Göteborgshändelserna".
Men vad var instängningen av Hvitfeldtska? Vad var den omotiverade inringningen på Järntorget? Vad ska det misslyckade försöket att angripa svarta blocket under lördagens fredliga demonstration kallas?
Hon skriver att "Det finns många exempel på aktivister som säger sig ha blivit misshandlade av polisen... Det rapporterades om batongprygling från demonstrationerna i Malmö och Göteborg under 2001."
Säger sig? Jag såg det själv. Och det finns många andra ögonvittnen, film- och tv-bilder. Den mest heltäckande dokumentationen är Erik Wijks Göteborgskravallerna och processerna, paradoxalt nog också utgiven av Ordfront.
Inte heller producerades Afa:s berömda Godzillaaffisch, som Lodenius hävdar, av Göteborgsaktionen 2001. Vänsterpartiets partistyrelse tog, tvärt emot vad Lodenius skriver, kraftfullt avstånd från kravallerna - redan när de pågick. Det var inte, som Lodenius påstår, medborgare i allmänhet, utan socialdemokraterna i Göteborg, som gav rosor till polisen.
Sådant slarv undergräver bokens trovärdighet. Flera av exemplen bildar dessutom ett mönster: genom att tona ned polisens våld och ge sken av att vänstern har större förståelse för de autonoma än vad Lodenius har belägg för, så understödjer hon sin egen berättelse om en "våldsvänster" som skyddas av den etablerade vänstern. Det är misstänkt likt avsiktligt slarv, som om expert Lodenius bestämt vad hon ska komma fram till och sen stuvat om fakta lite som hon vill.
Samhälle
Petter Larsson (kultur@aftonbladet.se)
