Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ellen, Lena

När livet ändras för alltid

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-04

JENNY TUNEDAL läser Joan Didion om rätten att sörja

Joan Didion.

"Livet förändras snabbt."

En dotter i trettioårsåldern läggs in på sjukhus på juldagsmorgonen. Hon har mycket hög feber.

Det är inte bara influensa, det är lunginflammation, det blir blodförgiftning, septisk chock, hon är medvetslös. Det kommer att pågå i månader.

"Livet förändras på ett ögonblick."

En man i sextioårsåldern sätter sig ner för att äta middag tillsammans med sin fru sedan fyrtio år. Hon blandar salladen. Han pratar. "John talade, sedan talade han inte längre." Han får en massiv hjärtattack. Han sjunker ihop, faller ner på golvet och dör.

"Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.

Frågan om självmedlidande."

Under många månader skriver författaren Joan Didion bara fyra meningar. Hon är mamman till dottern och den döde mannens fru. Ett år av magiskt tänkande är boken om hennes största sorg, när livet förändrats för alltid. Frågan om rädsla. Frågan om ensamhet. Frågan om önsketänkande. Att spara sin döde mans skor, eftersom han kommer att behöva dem när han kommer tillbaka.

"Jag skriver enbart för att upptäcka vad jag tänker, vad jag ser på, vad jag ser och vad det betyder. Vad jag vill och vad jag fruktar", skrev Didion under rubriken Why I write 1976. När det hon fruktar drabbar henne skriver hon först inte alls. Men eftersom hon inte kan förstå på något annat sätt måste hon skriva ( "Var det bara genom att drömma eller skriva som jag kunde få reda på vad jag tänkte"), eftersom hon är en reporter vill hon ta reda på fakta - om hjärtsjukdomar, om dödsögonblicket, om septisk chock, om neurologi, om likblekhet, om änkors högre dödlighet, om sorgen som (livshotande) tillstånd. När Didion vänder den klara, svala blick som så många gånger tidigare riktats mot det amerikanska samhället mot sina egna reaktioner blir hennes text inte en sorgedagbok utan snarare en handledning för alla som någonsin sörjt eller kommer att sörja.

Bokens titel syftar på ett sätt att tänka, önska, drömma, en mild galenskap, som blir Didions sätt att överleva sorgen. Hennes ständiga hopp om att den älskade ska komma tillbaka till henne, hennes metoder för att minnas och slippa minnas. När hon är i Los Angeles kör hon långa omvägar runt deras gamla kvarter, undviker bekanta lokalradiostationer och restauranger - "Jag kunde ha varit i Cleveland. / Men ändå. / Jag kan inte räkna alla de dagar då jag märkte att jag körde ryckigt för att jag var förblindad av tårar." Stadens geografi är, liksom minnets, fullt av öppningar där strömvirvlar av sorg hotar att dra ner och dränka. Vardagen är en oändlig räcka av samtal som inte kommer att föras. Självmedlidandet är ofrånkomligt, och Didion dess försvarare: "I själva verket har de som sörjer all anledning och till och med stort behov av att tycka synd om sig själva."

Ett år av magiskt tänkande är på många sätt en ljus bok, fast skriven i det största mörker. En saga om lycka, skriven efter lyckans slut. Didion är en skönhet och en stjärna bakom mörka solglasögon. Hennes romaner och reportage har gjort henne till en av de största inom amerikansk samtidslitteratur. Hennes man, John Gregory Dunne, var också en litterär dignitet. Under nästan fyrtio år levde de i ett romantiskt sus och dus av kärlek och samtal och läsande och skrivande. De bodde på stranden i Malibu eller Honolulu, i villa i västra Los Angeles eller i lägenhet på Manhattan. De promenerade i Central Park om morgnarna, de satt i varsitt rum och skrev om dagarna, de åt middagar på restauranger, de simmade i swimmingpool, de reste. De läste varandras texter. De var alltid, alltid tillsammans. De ville aldrig vara utan varandra. Berättelsen om deras långsträckta kärlek är, trots det sorgliga slutet, underbar att vara i.

Didion har sagt att hon ville skriva en rå bok, men hennes stilistiska fingertoppskänsla, häpnadsväckande väl överförd till svenska av Ulla Danielsson, gör texten till en skönhetsupplevelse. Den coola, exakta prosan ger en sorts behärskad elegans åt sorgen. Smärtan konstateras, snarare än gestaltas, och blir just därför avläsbar på textens yta.

Ett år av magiskt tänkande är inte bara en undersökning av sorg, utan också ett försvar för rätten att sörja och en utsaga om nödvändigheten av att tänka över sorg. Alla har all anledning att göra det och kanske till och med ett stort behov av det.

"Du är säker nu. Jag är här." Joan Didion säger det till sin dotter på sjukhuset. Hon vet att det inte är sant. Ingen är säker, livet förändras på ett ögonblick. Flygplanet störtar från en klarblå himmel.

Essä

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.