Övergiven för revolutionen

ÅSA LINDERBORG om en sons gripande försök att förstå sina föräldrar

1975, när Jesper Huor var två veckor gammal tågade Röda khmererna in i Phnom Penh och proklamerade År Noll. Den gamla franska kolonin låg fullständigt söndertrasad efter sju års amerikanska terrorbombningar. Efterdödligheten blev omfattande, bland annat för att även dragdjuren blev offer i USA:s jakt på vietnamesiska och kambodjanska kommunister.

Pol Pots första åtgärd var att tömma städerna för att få igång matproduktionen, men också för att ideologiskt markera att revolutionens bärare var bönderna, och inte de intellektuella eller etablissemanget. Utrensningar och svält ledde till ett veritabelt massmord, som fick sitt slut först med den vietnamesiska invasionen 1979. Enligt kalla krigets groteska logik allierade sig då USA med Pol Pot, eftersom de hade en gemensam fiende i både Vietnam och Sovjet.

Som barn visste Jesper ingenting om vare sig Röda khmererna eller sin pappa Someth. När revolutionen var inne på sitt andra år återvände Someth ensam till Kambodja för att bygga upp det nya landet, där utländska fruar och barn var förbjudna. Jespers mamma Marita hörde aldrig mer av sin man, och hon försökte bemästra saknaden genom att aktivera sig i Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea.

Hur kan man lämna sin familj för en revolution? Och hur kan man som Marita försvara Pol Pot? Och varför hörde Someth aldrig av sig? Jesper Huors Sista resan till Phnom Penh är ett gripande och ömsint försök att förstå sina föräldrar.

Det var när Someth i slutet av 1960-talet studerade i Paris på stipendium som han både träffar den vänsterradikala Marita och kommer i kontakt med teorier om imperialismen. Plötsligt känner han svårartade skuldkänslor över att han lever gott i Paris samtidigt som hans landsmän plågas svårt av både underutveckling och B 52:or. Han drömmer om ett befriat Kambodja – ”neutralt, rikt och modernt”, som ett asiatiskt Schweiz. Han vill till fronten, men placeras i Nordvietnam och senare i DDR, där Jesper föds. Till Phnom Penh kom han först 1977. Det blir han sista resa. Fyra dagar efter sin ankomst fängslas Someth i det hemliga dödslägret S-21, på inga grunder anklagad för förräderi.

I stället för att leva familjeliv i Sverige dog Someth en helt meningslös död för en revolution som gick fel från början. I sin ensamhet i Stockholm trodde Marita att hon skyddade Someth genom att försvara revolutionen. På så vis hamnade hon i den lilla exklusiva grupp inom vänstern som Peter Fröberg Idling skildrar i Pol Pots leende. Romantiseringen av bonderörelser ledde dem på antiimperialistiska villovägar.

Jesper Huor har skrivit en oändligt kärleksfull bok där respekten för föräldrarna kräver respekt även för sanningen. Viljan att förstå är större än behovet att fördöma. Den som med exemplet Röda khmererna vill säga att det är fel att göra uppror mot förtryck, eftersom det ändå bara leder till nya blodbad, har egentligen inget att hämta i hans berättelse. Det var förtvivlan över kriget som var grunden till Someths engagemang, konstaterar Huor. Ansvaret för den kambodjanska tragedin är delat. Utan USA:s bombningar hade Pol Pot aldrig kommit till makten. Själva säger kambodjanerna att de blivit lurade av sin ärkefiende vietnameserna; det var de som manipulerade Pol Pot.

I sökandet efter sin far får Jesper Huor lära känna dagens Kambodja, där Pol Pots närmaste män gör sig nya karriärer inom förvaltningen. Fattiga människor bor fortfarande på brädplattformar med plastsäckar som enda skydd. Massgravarna har sålts till det japanska företaget JC Royal som vill göra ett ”Khmer Rouge-land” för turister. Kapitalismen går som en lukrativ jordfräs genom Dödens fält, de som betalar får gå in och peta på resterna av höftben och lårhalsar som sticker upp ur den torra jorden. Man planerar att bygga upp Pol Pots sista bostad till en behaglig attraktion där penningstinna besökare kan bo och bada.

Dödskallarna blir geschäft och kitsch, Kambodja förvandlas till ett makabert nöjesfält för utländska besökare som tror sig vara resande i demokrati och bildning. Snart kan bara böcker som Sista resan till Phnom Penh påminna oss om att Someths öde var på riktigt och inte bara en disneyfierad ond saga man kan tjäna pengar på.

Samhälle

Åsa Linderborg