Goda poliser som gör ett gott jobb

Ny deckare av Åke Edwardson

I Vänaste land skickas Åke Edwardsons vid det här laget välkände kommissarie Winter och hans medarbetare ut i Göteborgs norra förorter för att pressa sanningen ur skraja kurder, tugga baklava och tänka över det här med segregation och etnicitet. Berättelsen om polisutredningen bryts av med korta texter där en flykting minns sin hårda väg till ett liv i det svenska samhällets utkant. Det här är en ambitiös kriminalroman, som lyckas säga något viktigt, men knappast något nytt. Bilden av det hårda livet i den invandrartäta förorten är lika välbekant som den är inkännande.

Kommissarie Winter är en romangestalt som inte bara går klädd i välskräddad språkdräkt, utan som med jämna mellanrum liksom öppnar rocken och blottar själva gestaltandet. När han tänker är det som om han skriver ner sina tankar och betraktar dem, och deras språk, utifrån: ”Winter kunde se huskroppar skymta bakom träden, granar, lönnar, björkar. Huskroppar. Det var också ett jävla ord”, eller ”Hon måste vara utom sig av sorg. Utom sig. Ett egendomligt uttryck.” Winters, och Edwardsons, explicita noggrannhet med enskilda ord och fraser ställer höga krav på texten. När stapelvara ur deckargenrens stora förråd av klichéer dyker upp slinker den inte förbi. Rader som, ”Varför visste Winter att någon varit här? Han visste. Det kom bland annat av att han vandrat in i främmande lägenheter förr”, sticker i ögonen.

Vänaste land är en bok full av bävan och rädsla. Flyktingarnas rädsla under och efter flykten, de utvisningshotades rädsla, polisers rädsla i mötet med människor som har all anledning att misstro den svenska övermakten, och inte minst rädslan för den egna xenofobin. Kanske är det all denna rädsla som får både romankaraktärer och författare att söka trygghet i det välbekanta. Winter och hans män kämpar hårt för att klamra sig fast vid sin identitet som goda svenska poliser som gör ett gott jobb och kan saker:

”Jag ska ta ett litet snack med den där taxichaffisen.”

”Han har kört nu.”

”Vi är poliser, Bertil. Vi kan ändå ta reda på vem det är.”

Deckare

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)