Nu har hon gjort det igen!

helskärm

Av alla vansinnets former är paranoian troligen den som ligger litteraturen närmast. Den dolda innebörden, de anade mönstren och osannolika sammanträffandena, är vanligen det som håller läsarens uppmärksamhet och intresse vid liv. Det gäller esoteriska dikter i lika hög grad som deckare och psykologisk realism. Att ur löst hängande ändar, vägande enskildheter, antydda berättelser, ellipser och mer eller mindre tillfälliga analogier skapa en tolkning, en lösning, en läsning, är ju litteraturens särskilda njutning. Ju uppmärksammare vi iakttar de möjliga sambanden, desto rikare blir upplevelsen. I detta ligger också en sanning, den om världens specifika outtömlighet. Sedd från något av alla möjliga håll är tillfälligheten alltid illusorisk. Allt kan hänga samman. Ingenting saknar mening. Och alla dessa tecken talar just till mig.

Eva Lindströms nya bok, Sonja, Boris och tjuven exploaterar skamlöst läsningens paranoida njutning. Det anade, antagna, hypotetiska, möjliga, misstänkt lika, är berättelsens själva nav. Storyn är ytterst enkel. På Björnens campingplats härjar en tjuv – vem kan det vara? Som så ofta excellerar Eva Lindström i komplex narrativitet. Bilderna är överrika på berättelser. Det perifera, det som sker bakom, halvsynligt och mysteriöst står paradoxalt nog i centrum. Läsarna kastas in ett virrvarr av möjligheter och hypoteser. Ett huvudspår blir till sist synligt, men brotten blir aldrig riktigt lösta. Och den troliga tjuvens skuld kan, vid ännu en paranoid genomläsning, ifrågasättas på åtskilliga vis.

Eva Lindströms elaborerade bilderbokskonst bygger på en utstuderad hafsighet. Bilderna är distinkt vaga. Gestalterna precisa i sin otydlighet. Berättelsens kriminalpolis, som ändå bara uppträder fyra gånger på bild, har avgjort mer personlighet än någon av det svenska deckarundrets trötta snutar. Men också de tillfälliga porträtten, en blåklädd gubbe som sitter och hänger i hörnet eller den misstänkt stumma, luvförsedda gestalten med rosa ryggsäck, har tydliga, minnesvärda karaktärer. Deras närvaro har avgjort nån sorts innebörd, men vilken?

På så vis illustrerar Sonja, Boris och tjuven kongenialt sitt tema. Det är en bok om de misstänksamma som i sanning väcker misstänksamhet. Den ljuva paranoia som bara litteraturen erbjuder får mängder av vatten på sin kvarn. Tro mig: Ingen rök utan eld. Hon har gjort det igen. Eva Lindström är drottning i bilderboksvärlden!

Magnus William-Olsson