Lyckad omskrivning av relationsklassiker

I ”Min Martina” lyckas Jon Jordås hitta samma anslag som Gun-Britt Sundström i ”Maken”

Petter Lindgren

helskärm

Innehållet i ett nytt medium är alltid ett gammalt medium, menade Marshall McLuhan.

Få vet väl detta lika bra som radiojournalisten och sedermera poddproducenten Jon Jordås vars debutroman också låter sig läsas i ljuset av den kanadensiska litteraturprofessorns resonemang.

”Min Martina” är inget mindre än en samtida omskrivning av Gun-Britt Sundströms kärleksskildring ”Maken”, och där Sundströms huvudpersoner tvangs administrera sitt förhållande via obsoleta kanaler som snigelpost och telefon med snurrskiva, nöjer sig Jordås protagonister med smartphone. Inte undra på att ”Min Martina” är så slim (207 sidor) och ”Maken” så tjock (541 sidor).

Det är förstås glassigt att åka snålskjuts på en klassiker som Sundströms bok, men också riskabelt. Läsaren sitter i många fall med facit i bokhyllan eller i friskt minne, och om inte så kan Gustavs och Martinas moralfilosofiska ältande om kärlek och frihet i Jordås roman nog framstå som övertydligt eller en smula eljest:
”– Jag tror inte folk mår bra av det här massdejtandet som pågår, det blir för mycket konkurrens, för löst i kanterna och för många valmöjligheter.
– Gustav, är du medveten om att du nu vänder dej emot rätten till skilsmässa, som är mänsklighetens kanske största framsteg på tusen år?”

Jordås gör det ändå riktigt bra. Anslaget är lätt som hos föregångaren, och här finns också en befryndad distans till det berättade, en stillsamt ironisk blick som värmer stil och läsare. Som Stockholmsskildrare är Jordås liksom Sundström alldeles utmärkt.

I originalet var det den sökande och vankelmodiga Martina som förde ordet, och på det hela taget var hon också en långt mer intressant och levande figur än den träige och känslomässigt naive Gustav.

Det är hon också i Jordås version, men här är det i stället Gustav som berättar. Det är lite synd, för på många vis är han fortfarande en pina i arslet. Redan efter ett par dejter börjar han babbla om giftermål och barn. Stopp din tönt!, vill man ropa åt honom. Du skräms!

Med det sagt så lyckades väl inte heller Sundström riktigt rycka gabardinbrallorna av sin karaktär när det först begav sig, 1976.