Ystad blir aldrig som förr

helskärm

Ystad som litterär miljö ger nu för tiden entydiga associationer åt deckarhållet, en sydsvensk landsortshåla fylld av olika stereotyper ägnade att garnera ett antal fall av ond bråd död. Susanna Alakoskis debutroman Svinalängorna utgör ett radikalt korrektiv till en sådan Ystad-bild. Tiden är sjuttiotal och den som för ordet är Leena. Hon är i mellan- och högstadieåldern och dotter i en finsk invandrarfamilj, där pappan svarvar smörknivar på en skyddad verkstad, medan mamman städar. Det nybyggda hyreshuset i Ystad är rena himmelriket för familjen, som flytt undan bostadsmisär i Finland.

Det ser ljust ut, och författaren fångar ur Leenas perspektiv exakt och med lätt hand något som ser ut som ett fattigt men gott familjeliv och en hygglig integrationsprocess. Men det går inte alls bra för Leenas familj. Föräldrarnas periodiska supande urartar alltmer, och idyllen förvandlas till helvete. Samtidigt öppnar sig världen för Leena, och hon upptäcker de svindlande klassklyftorna mellan hennes eget missbrukar- och invandrartäta område och den burgna småstadsidyllen i det övriga Ystad. Tack vare ett par kamrater i samma situation kan Leena överleva kaos.

Svinalängorna kunde ha blivit en i raden av sociala eländesromaner, präglad av goda och korrekta tankar, men genom sin fräna realism och sitt skickligt genomförda barnaperspektiv undviker Susanna Alakoski alla klichéer. Det litterära Ystad blir aldrig som förr.

Roman

Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)