Kan man tro på det här?

helskärm

Lennart Hagerfors ”Arons knä” är en besynnerlig roman. Författaren känner tydligtvis stark dragning till new age-tänkande, mirakeltro och annan modern mysticism, samtidigt som han är djupt skeptisk. Det har fått honom att så resolut sätta sig mellan stolarna tro och vetande att läsaren ofta uppgivet måste skaka på huvudet.

Aron är en framgångsrik affärsman, som rik och ensam dragit sig tillbaka till Fårö. Plötsligt får han stark lust att börja leta efter sin försvunne son Adam, en udda figur, som tidigt i livet visade tecken på karismatiska egenskaper och förmåga att åstadkomma små underverk. Letandet efter sonen för Aron både till Ramsele, Kongo och Libyska öknen. Aron är materialist men verkar acceptera ett och annat mirakel ibland och liksom de mystikfrälsta han träffar under resorna reagerar han ofta oförutsägbart och utan inre sammanhang i sitt handlande.

Så vitt jag förstår vill Hagerfors försöka visa att dessa ”andliga” människor på sitt sätt lever ett nog så rationellt, rikt och rimligt liv även om vi skeptiker kan ha svårt att förstå det. Men det finns tydligen problem. Den så småningom återfunne Adam har då tröttnat på att leverera mirakel och när Aron frågar varför svarar han att ”i mirakler finns bara förtvivlan”. Det låter djupt, men som snusförnuftig läsare måste jag fråga mig varför och hur. Det verkar varken Adam, Aron eller Lennart Hagerfors ha några svar på mer än att det nog är bättre för en människas själsfrid att föra en meditativ tillvaro som cykelvakt vid ett tempel i öknen än att via mirakel hjälpa sin nästa. Därom saknar jag tillräcklig erfarenhet av såväl det ena som det andra för att våga ha en deciderad mening. Aron med sitt onda knä piggnar i alla fall till genom att i solgasset vandra ensam och naken rakt ut i öknen. Det är honom väl unt även om det låter vådligt.

Lennart Hagerfors är uppvuxen på en missionsstation i Kongo-Brazzaville, och när han skriver om afrikanskt magiskt tänkande vet han vad han talar om. Arons resa till Kongo där han konfronteras med afrikansk uppfattning om vad som är sanning och väsentligt i livet är också det klart intressantaste avsnittet i romanen. Författaren borde kanske ha koncentrerat sig på att enbart gestalta just denna motsättning mellan afrikanskt och västerländskt.

Roman

Lennart Bromander