Fint, men...

helskärm

Även i arbetslöshetstider finns det lediga jobb som personlig assistent. Ett svinhårt jobb som kräver övermänsklig intuition, medkänsla och muskler. Timpenningen är låg.

Ett drama om relationen mellan en helförlamad karriärbitch och en jämnårig, mer stukad PA skulle kunna tränga djupt in i frågor som det sällan talas om när det gäller omsorgsarbete: makten över en svagare människa som är så lätt att missbruka, över en egen slav i hemmet, skammen i att behöva hjälp i det privataste. Carin Svenssons Lamslagen hejdar sig inte inför det svåra; rullstolsburna Rut har nästan blivit ihjälslagen av sin psykopatiske man, och Jenny, en avhoppad flygvärdinna som får jobbet som hennes assistent, känner sig misslyckad både som människa och mamma. Hennes 16-åriga dotter har just rymt till Australien.

Men historien är för bussig. Visst är det fint att kvinnor kämpar och håller ihop, att livet får ny mening av att hjälpa andra, det finns ju en hel genre av såna här moraliskt stärkande verk för dessa självförglömmande varelser som tåligt matar och servar och lyfter och bär och smörjer och putsar och torkar; skit och skräp och damm och smulor och som med lite blommor och konst och kakor och övertid får lama att le och gamlingar att uthärda, den här boken är inte dålig alls, trevlig och lite kärv men fördjupar inte sina dilemman, snarare slätas de ut. Carin Svenssons mogna debut, novellsamlingen från Nya Zeeland, Kalenderflickorna, hade något annat, en destillerad skärpa som hennes vardagsrealistiska romaner i svensk miljö tyvärr saknar.

Roman

Pia Bergström