Vid strupens mest sårbara punkt

HANNA HALLGREN läser Sofia Stenström

biff/

eller gråbiff/

så naket och bekant

[---]

du står ensam i gruset och kissar/

ansikte efter ansikte/

stapplar runt kartan//

gå in och få/

vad du förtjänar/

ingen utveckling

[---]

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag, som om den någonsin varit på väg någonstans. Ibland lyser spädbarnets blick igenom, dess sugbehov, tröstlöshet, rasande gripreflex. Lyser igenom vad då? Den vuxna människans tunna pålagring, hennes anlete. Endast ett tunt bokstavsskrik skiljer personlig utveckling och avveckling åt. Skiljer ett ansikte åt.

Det finns ett ras i Sofia Stenströms andra diktsamling Klockan ciao. De rytmiskt knöliga texterna pekar ut en tid och plats före all åtskillnad. På psykoanalysspråk kunde det kallas saker som spegelstadium, preoidipal fas eller helt enkelt bara för det imaginära. En tid medan du och jag, värld och språk, djur och människa, man och kvinna – ännu speglas i varandra till förblandning. Klockan ciao, in­nan kroppsdelar fogats samman och språket vandrar ännu genom öra, öga, hand, klitta, mun, läppar.

I debutboken Venus Vanish (2005) formulerade Stenström satsen ”det nödvändiga i att misstänkliggöra varje form av början och slut”. I nya boken har detta utförts. Narrationen är en narr. Utveckling, en lam anka. I raset vid branten står allt invid allt. Det burleska invid högstämd romantik. Religiösa bildvärldar klabbas ner av barn- och kökstroper. En bild av sommarparadis, horisont och bris störs av att ”[---] pungen sveper/ fram och åter över havet [---]”. Amorösa upptakter kommer av sig då ”[---]misteln/ glider ut ur röven”. Och myten om en tryggt upprest, enhetlig och liksom avklarnad vuxenhet tycks för alltid skjuten i sank: ”mannen blev en myra i ansiktet/ en ständig fläck i rörelse/ mellan rösterna [---]”. Tillkortakommanden, stiltjen, träck. Nu och då humor som skjuts in under dörrposten. Lappar med lustiga ord: ”kissa i kors”, ”hopp/hopp/hopp” och ”kalasbyxor”.

Språkglädjen är den enda sanna glädjen. Det slänger jag ur mig. Men det är förpliktigande. Som den norska poeten Eldrid Lunden skriver: ”Du måste bestämma dig nu/ om du vill prata/ eller om du vill överlämna åt språket/ att uttala vem du är [---]”. Och det är just här, klåfingrande vid strupens mest sårbara punkt, som jag vill placera Stenströms poesi. Blir det tal eller tystnad? Vem blir du när du tar till orda? ”Hur tog sig omtagningarna in i dig?” Är det tråkigt, gång på gång? Är det alltid du som talar? ”[E]n gång får jag bestämma materialet av mitt tal”. Är det verkligen din röst jag hör? ”[D]et krävs en stor mimisk begåvning för att kvarhålla rösten sedan den slocknat”. Ja eller bara att leva. Pling-plong. Var det något mer i munnens gömma? Jo, åt var och en utgjutet: ”[---] tänk det sista/ du kan glömma”.