En enda olycklig mening

annars är Per Odenstens nya roman nästintill fulländad, skriver LENNART BROMANDER

helskärm

Den som främst känner Per Odensten genom hans märkliga romandiptyk Gheel och En lampa som gör mörker kommer nog inte riktigt att känna igen sig i hans nya roman Horntrollet. Här finns inget av den visionärt konstnärliga prosa som gjorde diptyken så speciell. Horntrollet berättas på gammaldags realistiskt vis, språket är konkret, och kronologi, geografi och gestalter är noga förankrade i svensk historisk verklighet. En likartad blekingsk miljö fanns visserligen också i de tidigare romanerna men där förvandlad till en helt egen litterär värld.

Tiden i Horntrollet är svenskt trettiotal, platsen en byskola någonstans i Blekinge. Eilert har stannat tidigt i sin andliga växt och misshandlas av sin far, som föraktar den oduglige sonen. I skolan får han en fristad. Med sig hemifrån har han bara sin maskot, sitt lilla totemdjur, i en bleckask. Det är det som är horntrollet, en torkad ekoxe. Den genomrekorderliga småskollärarinnan liksom den nya unga lärarinnan accepterar honom som han är, och han får bo i ett krypin på skolan och hjälpa den fåmälte vaktmästaren med olika sysslor. Sakta börjar han utvecklas som individ och människa.

Långa sträckor av romanen består av beskrivningar av Eilerts vardagsmödor, hans kamp för att lära sig något, hans iakttagelser och försök att förstå omvärlden. Rena idyllen tycks råda, och Per Odenstens språk får den att leva och skimra. Hans prosa är så vacker, så exakt i ordvalet, så rytmisk och så diskret färgrik att den utan större stilistiska åthävor skapar rymd och värdighet åt Eilerts växande som människa. I Nässlorna blomma skrev Harry Martinson om liknande miljöer och människor i Blekinge, och det finns reminiscenser av Martinsons expressiva språkmagi hos Odensten, till exempel i hans underbara sätt att fånga ett ögonblick av arbetsgemenskap mellan två människor, som saknar språksamhetens gåva:

”På eftermiddagarna sågade och klöv och staplade han och Olausson björkved i vedbon. De teg tillsammans i en tyst misstro mot allt som inte var av trä.”

Men Horntrollet ändar inte i idyll. Vi befinner oss ju i det trettiotal då lokalt maktmissbruk ohotat av demokratiska kontrollinstanser kunde ingå oheliga allianser med modern social ingenjörskonst. Eilert blir ett offer för båda. Kommunen skickar honom till anstalt. Skolan och den förstående närmiljön rycks undan för honom, och han är dömd att gå under utan detta skydd.

Exakt hur det går för honom får vi inte veta, men man förstår det alltför väl eftersom författaren så precist och så kärleksfullt skildrat de nödvändiga förutsättningarna för att han ska känna trygghet och utvecklas.

Synd bara att Odensten gör ett svårt misstag på sista sidan. Eilert har skickats iväg till anstalten, och författaren låter småskollärarinnan mumla för sig själv: ”Men om dom steriliserar? Det finns institut och läkare som predikar sånt …”

Det är som om författaren här plötsligt bryter sig ut ur texten, skakar en anakronistisk pekpinne framför läsaren och manar: ”Minns steriliseringsdebatten!” Så när som på denna olyckliga rad upplever jag Horntrollet som en nästintill fulländad roman.

Roman

Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)