Döden hoppar bungyjump
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-06
RAGNAR STRÖMBERG läser Nick Hornbys svarta komik
Nick Hornby är utan all diskussion en av världens mest sympatiska romanförfattare, eller kanske borde man säga att han är en mästare på att få sin läsare att tycka om sig själv och känna sig både klok och hygglig. Prosan är trivsam utan att vara påfluget intimiserande och dialogen, hans bästa gren, är kvick utan att vara lättviktig liksom blicken för mänsklig bristfällighet är ömsint utan att det någonsin blir mjäkigt.
I den nya romanen, Fallhöjd, framträder Hornby som en samtida – mycket engelskt tillbakalutad – J D Salinger när han låter en kvartett självmordskandidater sammanstråla en nyårsnatt på ett höghustak i norra London och sedan berätta sina livshistorier i monologer som varvas med varandra.
Men där Salinger både i Räddare i nöden och novellen A perfect day for bananafish gör döden för egen hand oundviklig, så att slutet på historien blir identisk med premissen, vänder Hornby på steken och vi möter de fyra när det som sker mellan dem där på taket redan omintetgjort självmordsplanerna.
Hela romanen är därför som ett dödssprång förvandlat till ett bungyjump, vilket förstås hos Hornby inte utesluter vare sig moraliskt allvar eller svart komik.
Först ut är Martin, en solariebrun före detta stjärna i frukost-tv, som suttit i fängelse för att ha haft sex med en minderårig. Martin säger att självmordsbeslutet var som att ta ett jobb i Sydney – man ser över sitt liv och finner att det skitit sig, så varför inte ta chansen när det värsta som kan hända är att all smärta och alla minnen utplånas?
Martins absoluta motsats finner vi i Maureen, en medelålders katolik som i självmordet, dödssyndernas dödssynd, ser den enda utvägen ur ett liv som lakats ur av hennes okontaktbare handikappade son. Men Maureens innersta plåga är vetskapen om att inte längre kunna älska någon eller något och hennes bedövning är självömkan.
Jess, dotter till utbildningsministern, är kvartettens rebell, vars tonårsångest och kärlekssorg som fick henne att gå upp på taket är en strategi för att inte känna en mycket djupare smärta och Hornby frilägger här ett familjeinferno som blir så mycket mer skakande av att inte byggas upp med yttre dramatik.
Ur Jess mun kommer en ström av lika uppfinningsrika som svavelosande svordomar och det märks hur Hornby njuter av att leda in denna renande lavaström i den diskreta borgerliga charmens boningar för att fräta bort allt vad politiskt korrekt anständighet heter.
Den siste och vid första anblicken minst intressanta av de fyra är JJ, en amerikansk före detta rockmusiker som tappat livsaptiten efter att ha förlorat både sitt band och sin flickvän. Utan drömmarna är han ingenting, utan den där känslan han upplevde på scen när allt stämde tycks livet inte värt att leva, men som Jess med karaktärstypisk brutalitet påpekar är det inte livet som är den outhärdliga smärtans källa utan det är för att slippa konfronteras med insikten om den egna medelmåttigheten JJ befinner sig där på taket.
Från denna utgångspunkt skruvar Hornby upp volymen och tempot, så att Fallhöjd blir en både medryckande och isande skildring av en kultur där allt har ett pris och ingenting ett värde, som när de fyra diskuterar möjligheten att skriva tv-kontrakt och göra en dokusåpa där tittarna fick ringa och rösta fram vem som skulle ta livet av sig.
Utan att komma upp i samma nivå som Fever Pitch eller High Fidelity är Fallhöjd i Erik Anderssons lättflytande och eleganta översättning mer än underhållning, vilket är precis det som gör den så underhållande.
Roman
Ragnar Strömberg
