Flickan, kvinnan, mötet

En äldre kvinna får syn på en liten flicka på en färja. Det är kraftig blåst, folk mår illa, kräks, barnet verkar inte ha någon vuxen med sig. Flickan och kvinnan talar med varandra. Så börjar Margareta Lindholms femte roman Vi är bara besökare här.

Besökare. Antingen på ön, hos varandra eller i livet. Det skaver någonstans, ingen får ro - men mest av allt gäller det kvinnan, Julia, och flickan, Miranda.

Julia är på ön för sista gången. Hon är en mycket ensam, pensionerad, döende, spion. Det ger henne oanade möjligheter att besöka, vara nära, utan att någon märker det. Mirandas mor är konstnär och älskarinna. Miranda blir lämnad ensam med älskarens hund, Gusten.

Julia smyger efter Miranda och lyckas flera gånger "som av en slump" stöta på henne. Men Julia förblir ändå en främmande kvinna som tvingar sig in i en ung flickas liv. Den varma och djupa relation mellan en gamling och en ung människa som så många romaner vill skapa, infinner sig inte.

Jag väntar på katastrofen, övergreppet - och mot slutet sker också något överraskande som vänder upp och ner på historien.

Men istället för att krossa den spirande vänskapen leder det till en djupare relation. Julia blir Mirandas räddande ängel och får äntligen komma in i hennes liv. Mirandas ensamhet bryts och Julia hittar sin kravlösa kärlek, en sorts dotter, någon oskyldig, att lämna allt till. Också en ensam besökare på jorden behöver en arvinge, någon som kan glida vidare på den våg som den döde lämnar kvar.

Roman

Pelle Andersson