SÅ SINNRIKT, SÅ VACKERT!

MAGNUS WILLIAM-OLSSON går genom Elisabeth Rynells texter som en rusig faun

helskärm

I den stora traditionen av svensk naturlyrik odlar Elisabeth Rynell en helt egen linje. Hennes dikt är så förbunden med sina landskap att man kunde ta den för en underlig växt. Den vänder sig mot ljuset, sluter sig om natten. Orden prunkar som blommor bland träden, strån och blad tränger fram likt ogräs mellan raderna. Om "nätterna i juli" heter det till exempel i den nya samlingen I mina hus:

"i dem står blommorna på raka stänglar

och man måste tänka orden

det är nu det är

nu som det gröna pumpas upp ur stråna pumpas ut

i bladverken

pumpas som glöd

ur marken härden"

Text och växt vävs in i varandra så sinnrikt och vackert att man går som en rusig faun genom bokstävlarna.

Men diktjaget hör inte hemma i det uppenbara. I polemik mot Edith Södergran är för henne ingenting "såsom jag ser". Om den Rynellska dikten/naturen för läsaren är ett njutningsrike av färg och doft och ljud är den för hennes diktjag en outsäglig erfarenhet, en verklighet hon stumt pekar mot men inte kan förmedla. Det finns liksom en andra natur i Elisabeth Rynells poesi. En oläslig plats dit man bara - om någonsin - når genom övning.

Med dess hjälp formar sig den nya boken till såväl civilisationskritik som till lovsång. Det finns, vill hennes dikter säga, en annan värld bortom eller kanske inuti den presenta, där livet står i ett sannare ljus. Det gäller bara att känna djupare. Att se längre. Att våga mer.

Elisabeth Rynells poesi ansluter sig därmed till en klassisk poetik, där att läsa är att göra och där förståelse bara kan vinnas genom prövning. Men typiskt för hennes nedskruvade anspråk är att bokens centrala, metapoetiska katabasisskildring varken hänvisar till Homeros, Dante eller Johannes av Korset, utan till sagans Prins Hatt. Här, i bokens bärande tankedikt, talar poeten för ett innersta mörker, en plats inuti allt där tecken och förståelse slocknar, ett "meningsfullt meningslöst" för att tala med Rynells kanske viktigaste poetiska frände, Gunnar Ekelöf.

Liksom Ekelöf är hon en mystiker, men hennes mystik är inte reduktiv och asketisk. För henne går vägen till det hinsides inte bortom, utan genom sinnena och kroppen. Språket är inte armt eller otillräckligt. Tvärtom, det flödar, det njuter, det hopar, det jublar. Så bjuder hennes dikt in till en bejakelsens mystik. Dikten sjunger med en röst långt större än dess kropp kan härbärgera. Den överskrider sig. Den bjuder ut. Den svämmar över alla bräddar.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hör till de svenska naturdyrkarnas vida krets. De syns mig för det mesta alltför protestantiskt upptagna av det faktiska och uppenbara. Lineansk ordningsnit. "Hör du nötskrikan!", "Ser du klövmärkena, myrstigarna, hallonbuskens intressanta parasiter?" "Visst vet du väl vad den där laven heter på latin?"

Hur mycket hellre vistas jag då inte i Elisabeth Rynells skog, den namnlösa och hemliga, den hitomsinnligt dolska skog som breder ur sig för de av språket redlösa, de till orden hängivna. Sällan har jag väl läst en så skamlös bok som I mina hus. Skamlöst överdådig. Skamlöst vacker. Skamlöst skamlös. Jag säger bara: skaffa er den.

"Kom sa han

och så förde han henne ut

Se sa han

och visade för henne

allt av övernog som var"

Lyrik

Magnus William-Olsson (kultur@aftonbladet.se)