Ett liv på sista versen

helskärm

För snart 40 år sen skrev Lars Gustafsson en essä om "den långa diktens problem", en fortfarande tänkvärd text nu när diktsamlingen dödförklaras och de större formerna brukas allt flitigare. Hur hålla fast läsningens psykologiska nu i en stor lyrisk form? Hur uppnår man resonans, variation, enhetlighet? Hur avgränsar man den långa dikten mot berättelsen?

Några år senare försökte han lösa problemen praktiskt i den märkliga boken Kärleksförklaring till en sefardisk dam. Nu gör han om försöket i Den amerikanska flickans söndagar. Det har blivit en mycket vacker och säregen text.

I den gamla essän föreslog Lars Gustafsson allegorin som en lösning på den långa diktens problem - Dante moderniserad ungefär. Men jag tror han redan då insåg att den vägen är oframkomlig av det enkla skälet att allegorin förutsätter en fast världsbild som samtiden inte kan erbjuda. Den amerikanska flickans söndagar använder mer traditionella tekniker. Den har i grunden ett episkt inslag - en förbifladdrande tidningsnotis om en våldtäkt.

Den brukar upprepningar och omkväden och en rytmisk vers utan tillstymmelse till mekanik. Den märks inte, alltså är det god vers. Dikten har djupa referenser i författarens tidigare verk vilket ger snygga resonanseffekter för den som är förtrogen med Lars Gustafsson. Formen är en vindlande monolog (som i romanen Windy berättar - det slår mig att den kanske också är en dikt) där man för det mesta - men inte alltid - accepterar att det är den namnlösa flickan som talar.

Författare säger ofta att de vill ge liv åt någon obemärkt människa, ett slags upprättelse, en nåd i efterhand. En ung flicka torteras, våldtas och mördas. Mördarna grips av en slump och avrättas. Några sidor i Lars Gustafssons äreminne över denna unga kvinna pläderar för dödsstraffet, ett av de "amerikanska" inslagen i boken där jag tycker mig höra författarens egen röst slå igenom lite för tydligt. Annars är det amerikanska här mest kulisser uppställda kring en allmängiltig existentiell belägenhet.

Den amerikanska flickan jobbar på ett väldigt bibliotek där hon tar hand om borttappade lånekort och nycklar. I ett samhälle som toge vara på sina begåvningar och inte stötte ut de fattiga och blyga skulle hon varit filosof eller diktare - som sin upphovsman. Det är författarens rättighet för att inte säga skyldighet att utrusta "vem som helst" med ett förbluffande inre liv. Ingen annan gör det.

Hon har ett lyriskt tänkande som - förstås - liknar Lars Gustafssons eget. Framför allt sysslar hon med jagets och identitetens problem, fullt trovärdigt för en människa med dåligt självförtroende. Hon förväxlas med andra. Folk försvinner runt henne, och de hål de lämnar efter sig i existensen sysselsätter henne ständigt. "Den gamla ängslan och den nya smärtan,/båda handlar om att vara till." Hon tycks veta vad som ska hända henne när hon sin sista söndag i livet far för att tvätta bilen vid den vanliga macken.

Att stiga in i den amerikanska flickans medvetande är som att simma vilse i de underjordiska flodsystem där hennes pojkvän (var han verkligen hennes pojkvän?) försvann (försvann han verkligen?). Världen byter ständigt förtecken men förblir gåtfullt densamma.

Vad är då en människa, ett jag och en röst i en sådan flytande verklighet? Allt och ingenting.

Man gör gärna sällskap med den amerikanska flickan under hennes tio sista vemodiga söndagar i livet. Hon som är borta för alltid stannar länge kvar och bökar runt i ens tänkande. Denna versberättelse är på samma gång klockren tragedi och kompendium över herr Gustafssons återkommande litterära motiv. Av båda dessa anledningar kommer jag att återvända till den här boken många gånger.

Lars Gustafsson har löst den långa diktens problem.

Versberättelse

Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)