O, att få vara Peters lisa

helskärm

En kanske elliptisk, men å andra sidan helt adekvat artikel om Peter Ortmans poesi kunde kort och gott lyda: "O, att få vara Peters lisa!". O:et skulle då syfta på det lilla hål, det tomrum, den nolla, ögla och negation som alltsedan debuten följt Peter Ortmans dikter. Lisan skulle vara svaret på den oro de nästan alltid uttrycker, liksom namnet på "ljuset" "mitt liv", "min hustru" och nu också "mitt hjärta" till vilken alla hans senare böcker är tillägnade. Och själva apostrofen, utropet, kunde gott gälla den envisa egenarten i hans poesi och läsarens önskan att gå den till mötes.

Peter Ortman tillhör det steniga sidospåret i svensk poesi där poeter som Nils Ferlin, Sonja Åkesson och Cornelis Vreeswijk gått före, där Johan Nordbeck och kanske Erik Bergqvist och Laleh kommer efter, inte på led, nej på var sin stig förstås, med olika skodon och hattar, men ändå på samma sida av poesins trånga E 4.

Den nya samlingen, Splits, har undertiteln En kärleksdikt. Riktigt varför, förstår jag inte, på annat sätt än att kärleken vid sidan av rädslan för döden tycks vara själva grunddriften bakom det mesta av Ortmans poesi. Dikterna tecknar, ibland kryptiskt på randen till det läsbara, människoexemplets ohjälpliga särskildhet. Somliga skulle skriva Annanheten, det som strängt taget faller utanför språket, men som här i Peter Ortmans krångliga dikter gestiskt ropar på ett bevittnande.

Det rör sig alltså om en rått existentiell poesi - Jag lever! Jag älskar! Jag finns! – där jaget väsentligen saknar språklig representation. Dikterna lutar sig därmed mycket tungt på läsarens vilja att gå dem till mötes. Att tyda, tolka, vårda och bekräfta talets upphov även då det bara till en minimal del, i en glimt, i en skymt genom ett förfluget o, en nolla, en ögla eller negation kanske, kommer till synes.

Detta är en djupt förtröstansfull poesi. Men är den sann? I mig väcker den oftare ömhet än den skänker insikt. ”Sanningen lyser / även orden förutan” lovar dikten. Jaha, tänker man. Men utan orden är väl sanningen också bara ett sken.

Lyrik

Magnus William-Olsson (kultur@aftonbladet.se)