Att snylta på en människas liv

MARIA BERGOM LARSSON läser romanen om Ingmar Bergman: en moralisk gräns har passerats

Alexander Ahndorils roman Regissören har fått en enorm uppmärksamhet redan innan den kommit ut. Det är skickligt marknadsfört, men romanen väcker en rad frågor.

Det har inte kunnat undgå någon att Regissören handlar om Ingmar Bergman och hans inspelning av filmen Nattvardsgästerna (1962). Denna inspelning är redan väl dokumenterad liksom Bergmans liv. Vilgot Sjöman förde dagbok under inspelningen, Ingmar Bergman gav sin bild av liv och filmarbete i Laterna Magica (1987) och har dessutom i en rad verk närmat sig barndomens trauman både litterärt och filmiskt: Den goda viljan, Söndagsbarn, Enskilda samtal med flera. Också föräldrarnas liv har dokumenterats. Det finns inte mycket i familjen Bergman som kan kallas privat. Alexander Ahndoril har alltså kommit till dukat bord.

Det finns två teman i Regissören, det ena och det viktigaste är förhållandet till fadern, som Bergman skildrat i bland annat Den goda viljan. Det andra är äktenskapskrisen.

Främst är det förhållandet till Erik Bergman som intresserar Ahndoril. Erik Bergman var präst och Ingmars förhållande till fadern var länge laddat.

Det ligger nära till hands att förmoda att Nattvardsgästerna, denna film om en präst i djup troskris, på något sätt handlar om fadern. Eller om Ingmar Bergman själv. Det är vad han själv vidhåller ända till slutet av Regissören, filmen handlar om honom själv sådan han skulle varit om han hade blivit präst som fadern önskade. Ingmar söker Erik genom hela romanen, vill att han ska läsa manuskriptet till filmen, vill få hans sympati. Det han möter är en rygg eller en stängd dörr.

Ahndoril utgår från en laddad scen skildrad i Laterna Magica: Ingmar har fått följa med fadern på cykelutflykt till en angränsande församling. De tar en färja över älven och Ingmar sitter och doppar sina fötter i det svala vattnet. Plötsligt lyfter fadern honom i nackskinnet och ger honom två hårda örfilar och en utskällning efter noter. "Jag grät inte, inte här inför främmande mänskor. Jag grät inte men jag hatade: den där jävla busen som alltid ska slåss, jag ska döda honom, jag ska inte förlåta..." Ahndoril använder scenen som ett ledmotiv. Först nästan ordagrant hämtat från Laterna Magica, sedan förskjuts Ingmars reaktion, nej det var inte hat han egentligen kände: "Utan skamsen. Han kände sig misslyckad, var ledsen över att han hade uppfört sig illa, gjort fadern besviken." En förskjutning från hat till skam och sorg över att inte duga inför faderns ögon. Laterna Magica ger inget stöd för en sådan tolkning. Men Ahndoril har skrivit en fiktion och kan därför fabulera fritt.

När romanen slutar ringer Ingmar upp Erik efter premiären på Nattvardsgästerna. Här får han det första erkännandet, Erik har blivit djupt berörd. Han har känt igen sig själv och sin egen tid som präst i Forsbacka.

Det betyder att prästens kris i Nattvardsgästerna inte var ett porträtt av Ingmar Bergman själv. Istället finns det en annan gestalt i filmen, lärarinnan Märta, prästens snuviga och kletigt vädjande älskarinna med sitt kravlösa kärleksbehov. Är detta i själva verket ett självporträtt? Det tycks Ahndoril hävda. För detta är själva poängen med Regissören.

Regissören använder ett närmast surrealistiskt språk. I korta omväxlande beskrivande och poetiska avsnitt försöker Ahndoril tränga in i Ingmars fantasivärld, hans relation till föräldrarna, hans begynnande kris i äktenskapet med Käbi Laretei, hans sköra och konfliktfyllda förhållande till skådespelarna under inspelningen.

Ahndoril låter fantasivärlden ta överhand. Ingmar hallucinerar, hans händer darrar, svetten rinner utefter ryggen, han blir nervös och slänger vattenglas så skärvorna yr på sina skådespelare, han springer i korridorerna under inspelningen, låser in sig på toaletten med magkramp men blir utsläpad. Hans värld är befolkad av tackor, grisar och hästar, i rummet där han vistas ligger avföringen på golvet och papper yr för vinden.

När han ska fira en framgång med champagne spänner han av sig benprotesen och skålar med Max von Sydow som också fyllt sin armprotes. Föräldrarnas våning på Storgatan ligger i mörker, Ingmar trevar sig fram och spänner på sig sin pannlampa för att ta sig in.

Av den konstnärliga stramhet och disciplin som präglar Nattvardsgästerna finns här ingenting. Den psykotiska person som ockuperar Ingmars namn och liv i Regissören kan inte ha mycket med verklighetens Bergman att göra. Det som utmärker hans filmkonst är att han lyckades göra något allmängiltigt av sina privata demoner och därmed hålla dem under kontroll.

Ingmar Bergman har protesterat. Jag förstår honom. Att göra fiktion av berömda författare har blivit allt vanligare, allt från Edith Södergran och Selma Lagerlöf till Marie Curie. När de dött tycks det vara fritt fram att fantisera och tolka deras personligheter, liv och skrivande. Men en moralisk gräns har passerats när författare ockuperar levande människors liv och tar sig rätten att snylta på deras konstnärskap och berömmelse. Det är vad som händer i Alexander Ahndorils Regissören.

Roman

Maria Bergom Larsson (kultur@aftonbladet.se)