Jag har fått nog

ÅSA LINDERBORG om dålig populärhistoria

helskärm

När Herman Lindqvist för femton år sedan gav sig på att skriva Historien om Sverige utbröt ett ramaskri bland historikerna som sedan övergick i småmutter. Han anklagas – med rätta – för en konservativ, personcentrerad historieskrivning som lever på spekulationer och saknar förklaringsvärde. Det är framför allt det bristande källkritiska hantverket som kritiseras, hans historiesyn tarvar en ideologisk diskussion som få historiker vill eller mäktar ta. Budskapet är tydligt: Lämna historieskrivningen åt dem som kan – historikerna!

Sedan dess har flera ”riktiga” historiker, det vill säga disputerade, ägnat sig åt att skriva kungabiografier, kanske mer i förhoppningen att jämföras med Peter Englund och möjligen Dick Harrison, än med Herman Lindqvist. Man vet att histotainment är big business.

Senast i raden är lundadocenten Eva Helen Ulvros med Oscar I (Historiska media). Hon berättar att kung Oscar var ”en vacker och belevad man” som älskade sin hustru även om han bedrog henne. Han var inte snar att visa känslor och författarens inte särskilt djärva förklaring är att kungen präglats av sin uppväxt. Han var plikttrogen och omtänksam och intresserad av ”ett samhälle som skulle vara gott för alla”. Visserligen rädes han revolutionen, men han var trots allt trogen dess ideal frihet, jämlikhet och broderskap: ”han hade bidragit till att lägga grunderna för ett sådant samhälle.”

Detta är en nattstånden historieskrivning formulerad på skorptorr akademikerprosa. Märkliga uppgifter tas för givna, utan belägg. Och att det är Oscar I vi har att tacka för den progressiva samhällsutvecklingen är direkt galenschaft.

Denna devota skildring kan jämföras med lundaprofessorn Sverker Oredsson som nyligen utgav Gustaf II Adolf (Atlantis), en bok som koketterar med sitt kritiska anslag – han stämmer minsann inte in i hyllningskören! Tidigare har han tagit till brösttoner mot dem som romantiserar kring Karl XII. Men vilka pratar han om? Vem sjunger dessa krigarkungars lov i dag? Inte ens skinnskallarna bryr sig om dem längre.

Självklart ska det vara tillåtet även för historiker att skriva biografier. Bekymret är att historicismen gjort en renässans samtidigt med genren. I stället för att låta personen bli ett berättargrepp som frilägger den komplexa samhälls

utvecklingen, hänger man sig åt panegyrik av potentater och händelsehistoria utan strukturellt sammanhang och djupare tolkning. När Oredsson låter kungens personlighet förklara den vanvettiga krigspolitiken, skriver han in sig i den riktigt ålderdomliga historietraditionen.

Men problemet är större än så. Det pågår en massa intressant forskning (mycket som skrivs är också meningslöst), som aldrig lämnar universitetens svala salar. Det av historievetarnas händer som når ut är just den typ av berättelser som Herman Lindqvist förebrås – om än oändligt mycket tråkigare skriven, och många gånger avsevärt mer konservativ – men eftersom författaren har doktorshatt, ges den en hallstämpel som ”vetenskap”. Hur ska forskarna kunna legitimera sin verksamhet inför skattebetalarna om intrycket är att de inte kan göra något som inte journalisterna redan kan, och det utan att belasta våra gemensamma utgifter?

Det finns snart ingen kung kvar att skriva om, regentlängden är i stort sett avverkad, men även bland läsarna tycks det glesna i leden. Förläggarna spår en nedgång för populärhistoria. Som det ser ut nu, kan man bara hoppas att de får rätt.

Historia

Historia

Åsa Linderborg