En tystnad mitt i skriket

” tårar / det är när / hjärtat spottar dig i ögonen” skriver den vitryska poeten Valzhyna Mort (född 1981) i diktsamlingen Tårarnas fabrik. Som vitryss, numera bosatt i USA, har hon levt i ett land där det nog så ofta är ögonen som spottar på hjärtat. Tungan som spottar på språket, eftersom vitryskan mer eller mindre är förbjuden. Överallt diktaturens cementtunga gråblaskiga spott.

Morts bildrika dikter tystnar plötsligt mitt i skriket, för att skrika ännu högre. För att inkapsla skriket. Den erfarenhet hennes ord ristar är tyngre än alla åldrar. Den handlar om hur ofrihet böjer kroppar och hopp, unga som gamla. Att orättvisa är ett ord som går att röra vid. Att otur är att födas i fel land vid fel tidpunkt: ”minnen / två fingrar / stoppade / i livets / mun”. En människa, tidigt märkt och kuvad i sin livshunger. Ändå är det alltid (eller kanske just därför) ett slags finställt hjärtljus som bryter igenom: ”Det är inte en klump i halsen / som fått dig mållös. / Så här brutalt, / så här trångt blir det när / hjärtat klättrar ut ur munnen / och skärper synen”. Här är människan, också i detta är hon. När hon bryter igenom väggarnas gråhet.

Hanna Hallgren