Goda människor – trots allt

ALEXANDRA COELHO AHNDORIL om en författare som vågar skriva om ljuset

Att skriva om religiös hängivelse är inte en lätt sak i det svenska litterära landskapet. Oavsett om man ställer sig positiv eller negativ till ämnet, så existerar det inte naturligt i vår sekulariserade diskurs. För det mesta möts de religiösa frågorna av beröringsskräck, som om det handlar om något som inte går att kontrollera, kommentera eller analysera.

Trots det framhärdar Anita Goldman glädjande nog i att föra sådana samtal. I den förra boken, Guds älskarinnor, skrev hon om kvinnor med ett extatiskt och mystiskt förhållande till Gud. Och i den fristående uppföljaren, Ljusbärarna, behandlar hon tre människor som trots att de utsatts för osannolika vidrigheter eller sällsamma prövningar lyckats bevara sin värdighet. De överlever inte bara, de förmedlar i de svåraste stunderna en villkorslös och oerhörd godhet till andra. Det är denna sorts godhet som är själva kärnan i Goldmans analys: hur manifesteras den och varför?

Goldmans tre ljusbärare är motståndsmannen Lusseyran, tutsiern Immaculée Ilibagiza och amerikanskan Dorothy Day. Vad drev dessa människor?

Den unge Lusseyran återfår sin världstillit i koncentrationslägret Buchenwald när han finner ett flödande ljus inom sig. Han inser att det enda som håller honom fången är hans egen rädsla för fienden och börjar trösta och samla människor omkring sig. Efter befrielsen skriver han biografin: Och det blev ljus.

Immaculée Ilibagizas familj dödades i folkmordet i Rwanda. Själv satt hon gömd på en toalett i tre månader och lyssnade på massakern som krävde en miljon människors liv. Hon ägnade varje vaken stund åt att be till Gud, men inte om hämnd – utan om styrka så att hon skulle kunna förlåta gärningsmännen. Efter kriget sökte hon upp dem i deras celler för att personligen ge dem sin förlåtelse.

Goldmans tredje exempel är Dorothy Day, en vänsterradikal journalist som valde bort sin livspartner för en katolsk, nunneliknande tillvaro. På 30-talet skapade hon rörelsen The catholic worker.

Genom bildandet av kommuniteter där man arbetade tillsammans och delade på allt, genom otaliga soppkök där de hungriga utspisades och genom sin aldrig vikande kritik av kapitalismen och militarismen, banade hon väg för en hel freds- och solidaritetsrörelse.

Dorothy Day gjorde en radikal tolkning av nya testamentet och såg konkreta handlingar som ett slags böner. Hennes godhet manifesterade sig utan vare sig folkmord eller katastrof.

Ljusbärarna är en passionerad bok som skildrar passionerade människor. På gott och ont är den pepprad av våghalsighet och ibland blir resonemangen alldeles för branta. Som då Goldman plötsligt börjar associera till sina personliga erfarenheter av den terapeutiska metoden ”familjekonstellationer”. Då hon tveklöst hävdar att de döda inte hyser agg, vare sig det rör sig om aborterade foster eller mördade människor, eller att vi alla står i oupplöslig förbindelse med varandra, kantrar hon helt över från det essäistiska till det terapeutiska. Dessa stora och egendomliga utvikningar tjänar inte alls texten. Samma frågande känsla infinner sig vid underrubriken: ”människor som väljer glädje”. Jag är inte alls säker på att någon av de tre ljusbärarna upplevde att de hade något egentligt val.

Tron på den rättfärdige som räddar hela mänskligheten är urgammal och trösterik. Kanske för att den rättfärdige alltid är någon annan – aldrig man själv. Den rättfärdige är ett undantag, till skillnad från den orättfärdige. Vad säger det om oss, om vår historieskrivning?

Jag önskar att vi hade ett mer vardagligt förhållande till godhet, såg och berättade om dess verkningar på ett självklarare sätt än genom upphöjning och via exceptionella öden. Men fram till dess att godhetens konkreta handlingar ersätter cynikerns likgiltighet, läser jag Goldmans essäsamling som ett försök att överbrygga beröringsskräcken och rätta till historieskrivningen. För det behövs ett återberättande som inte nöjer sig med att räkna upp krigens och övergreppens historia, utan också vågar redogöra för de goda handlingar som faktiskt hela tiden uppstår mellan människa och människa.

Alexandra Coelho Ahndoril