Längtan efter ett förlorat gudarike

EVA STRÖM om Magnus William-Olssons heroiska projekt - och smärtsamt vackra poesi

helskärm

Pindaros, Kallimachos, chariterna, Telemakos...

Vad står det klassiska grekiska arvet för hos Magnus William-Olsson, vilken grundupplevelse har en gång skakat honom så att han gång på gång återvänder dit? Det är en fråga jag ställer mig när jag läser hans nyutkomna diktsamling med det vackra namnet Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden som dessutom innehåller hans tidigare lyriska produktion. Vad döljer sig under denna smärtsamt vackra skönsjungande poesi, när den så att säga har kastat av sig själv?

Extasen har alltid varit en viktig figur för William-Olsson. "Gå utanför dig själv! Överskrid dig!" lyder en dionysisk uppmaning ur hans dikt. Att kränga av sig samtidsjaget och klä sig i en annan tidsålders magi är det ekstasis? Jag kommer på mig att under läsningen försöka hitta ögonblicken, där William-Olsson krängt av sig sin skicklighet, sin klingande dimmas retoriska förundran och stå - liksom förvånad bredvid sig själv utan att ännu vaggas till ro av en ny trygghet.

Visst hittar jag det. I bilden av en döende anhörig försedd med "rutinkateter", bakom en skärm i den moderna sjukhusfabriken i som han skriver: "Det moderna dödsföraktets ritual." Mot detta ställer han en lund, ett altare med tända rökelser, äppelträd, sorlande bäck, vildhästar, daggbestänkt gryningsgräs. Det är en närmast hölderlinsk längtan efter ett förlorat gudarike då en gyllene skönhet kunde trösta mot tillvarons obönhörlighet.

Då ingen fröjd var skamlig för en gud? I de nya dikterna talar en oförblommerat sinnlig pansexualitet som vill omfatta allt man, kvinna, jord, hymn och text. Och efter att ha läst dessa sånger om näsans och mungipornas vätskebrunnar, om månhud och slemhinnelek kan jag ibland få känslan att dikten framför allt besjunger sig själv, sin egen förtrollande förmåga att frambringa extas. Sångens stora kärleksobjekt är framför allt sången själv. Sången är en getflicka, med kniv förstås, som kommer att hugga mot halsen i den erotiska (och poetiska) kampen.

Koreografin påminner något om Ang Lees i Crouching Tiger, Hidden Dragon - den är med andra ord perfekt. "Just så skulle jag vilja att du kysste mig genom diktens vita duk." Det är som om dikten vill bli av med sin egenskap av dikt, av text, att verkligen gå utanför sig själv.

Kanske är det därför som William-Olsson återkommer till det erotiska ögonblicket som verkligen kan bli ett rum i tiden och utanför tiden. Längtan att gå utanför texten, utanför orden. "Men om han är jag och jag är du?" Utanför den kristna traditionen av könet som sår och sexualiteten som problem. William-Olsson vill fånga det pindariska ögonblicket som en pärla trädd på en oändlig tråd och låta den glimma. Oändligt skön som i den vackra slutdikten där både ynglingen och den medelålders mannen går sin älskade till mötes i kärlek och förlust.

Men går det då

att nå utanför sig själv, befinna sig i extasen? Går det att slungas ut till ett annan handling, träda ut ur det egna exemplet? Som om alla ögonblick rymde oändligt många utgångar, där alla är stängda, utom en. Att med poesins hjälp driva händelsekedjan i en annan riktning. Ekstasis. Det är ett minst sagt heroiskt projekt, ett i grunden omöjligt. Men just därför omfattar jag detta med hela min sympati.

Lyrik

Eva Ström (kultur@aftonbladet.se)