Med skärpt sinne

PER WIRTÉN: Jag vet inte om jag nånsin läst bättre utrikesreportage på svenska

helskärm

Den yttre formen är reportagets. Men innanför döljer sig något annat. Möjligen kan man kalla Peter Kadhammars bok en meditation. Människor vandrar in i krigen, gör saker där hedern går förlorad eller erövras, sedan kommer de ut igen. Men vad har egentligen hänt?

Afghanistan, Palestina, Bosnien, Kosovo, Irak, Kuwait. Krigen är välkända och Kadhammar har varit där. Han fyller sina anteckningsblock med uppgifter om fredsutspel, om hur delegationer flyger in och sedan bort igen. Men han skjuter allt sådant åt sidan. Läsarna kan redan sammanhangen, är hans kalkyl. Istället är det människan som tar plats. Men också tingen. Minnen. Han skriver politik, men i ett slags antipolitiskt landskap. Jag tror Kadhammar hatar historia, och vad den gör med människor.

Boken är en rad olika minnesbilder från krigen. Några långa. Andra som snapshots. De binds samman av Peter Kadhammars röst. Och av hans fråga om människan som kommit ut ur kriget. Ska jag skriva att det är en lysande bok? Det låter så platt. Den försätter mig i ett efterlängtat tillstånd, som att sinnena skärpts. En känsla av intensitet. Sedan klingar det av.

Jag tänker mest på två texter. De om Kina och Jugoslavien. Jag vet inte om jag nånsin läst bättre utrikesreportage på svenska. Kadhammar är på Himmelska fridens torg i juni 1989, ser slutet på en berättelse om det oövervinnerliga folket övergå till en om att satsa på sig själv. Kina vänder, men inte som studenterna trodde.

Sedan kör han bil genom Jugoslavien. I baksätet ligger en deprimerad tolk som vägrar översätta. Ute faller landet sönder. Det regnar bort och försvinner i dimman. Varje dalgång utropar sig som självständigt land med egen furste. Alla bjuder på nymalet kaffe och klagar om gamla historiska oförrätter. Jag lär mig väsentliga saker om kriget. Som att Adidasskor ger bra värme i kaminen. Sedan kan man ta köksskåpen. Han sitter i Sarajevo. I utkylda lägenheter där även garderoberna eldats upp. Ute smattrar kulsprutorna. Regnet faller och dysterheten griper omkring sig.

Kadhammar skriver nerskruvat. Han har en följsam tankspriddhet som alltid är träffsäker. Jag tror att det finns ekon från Jolo. Ett slags dysterhetens fängelse som svar på frågan vad kriget gör med människorna.

Ondskans banalitet, är ett gammalt uttryck som föresvävar mig när jag läser. Ondskan som hällregnen, höstdiset, rimfrosten: förgänglig men med hundraårigt minne.

Även reportern går in i kriget och kommer sedan ut. Kanske förändrad. Staffan Heimerson sade en gång att krig är sexigt. För Kadhammar är det grått regn och grå ökensand. Och det är ett mörker som flyttar in i själen. I hög grad hans liv, som det blev. Han ser sina barn leka på gräsmattan, känner morgontidningens solvarma papper och hör om bomberna i Londons tunnelbana på radion. Är minnet av mörk dysterhet ett slags visdom eller ett fängelse?

I Moçambique träffade han gerillaledaren som uppfostrade barnsoldater och skar öronen av folk. Men som sedan kom ut ur kriget och blev "demokrat". Hur känns det att kallas Afrikas Pol Pot, frågar Kadhammar. Den gamle soldaten ryckte till. "Min vän. Nu har vi kommit ut ur bushen", svarade han. Kriget var då. Nu är det fred.

Överallt kommer människor ut ur bushen. Krigen tar slut. Det är en global rörelse. Under Kadhammars och mitt liv har det aldrig varit färre krig än nu. Men vad har hänt och vad har förändrats? Hans berättelser fångar det lilla i denna större omvandling.

Den stora glömskan, heter flera kapitel. Vi tar för givet att glömska är dåligt. Jag är inte så säker.

Peter Kadhammar är underskattad. Vad gjorde du under kriget är en liten skatt.

Reportage

Per Wirtén (kultur@aftonbladet.se)